Hur jag fick en kollega avskedad

En sak som stör mig är motorer som står på tomgång i onödan. Det stör mig extra mycket om det är stora fordon som bussar eller lastbilar som står på tomgång. Tyvärr verkar det som att förarna till dessa fordon är mer benägna än t ex personbilsförare att låta motorn gå. Ett exempel är transferbussarna som kör turister till och från flygplatser. Som gammal bussförare kan jag lite grann förstå om man vill hålla bussen varm om det är minusgrader ute. Men varför är det så vanligt att turistbussarna står på tomgång i uppemot en timme vid t ex Rhodos flygplats? Luftkonditioneringen blir inte så fräsch heller om man stått på samma fläck i en timme och puttrat på, omgiven av andra bussar på tomgång - det har jag personlig erfarenhet av. Trodde en gång att jag höll på att bli koloxidförgiftad, blev illamående av avgaserna inne i bussen.

En gång bidrog jag också till att få en kollega sparkad p g a denna ovana. Det är dock en sanning med modifikation. Dels hade han tydligen betett sig illa tidigare, dels var det egentligen inte tomgångskörningen i sig som var det klandervärda som orsakade hans uppsägning. Det var hur han betedde sig mot en kollega (mig) i samband med detta. Så här var det:

Både jag och bussförarkollegan stod uppställda vid en bussterminal. Vi hade båda rast och satt i våra bussar bredvid varandra. Det var en kollega från samma företag, men inte samma garage. Jag hade aldrig sett honom tidigare. Det var inte så varmt ute, kanske några enstaka plusgrader. Dock tillräckligt varmt för att man, utan att ha motorn igång, kunde hålla en behaglig temperatur i bussen som inte ens krävde att man hade jackan på sig. Efter några minuter tröttnade jag på hans onödiga tomgångskörning. Jag bestämmer mig för att helt enkelt fråga honom, på ett vänligt sätt, varför han har motorn igång. Hans svar blir att han snart har avgång. Ytterligare några minuter går. Jag tittar på honom med en menande blick över tidningen som jag läser. Några blickar utbyts. Sedan nöjer sig inte kollegan med blickar. Han ger mig långfingret. Fuck you, säger hans finger till mig. Jag skakar bara på huvudet åt detta pucko. Då får han tokspel. Hoppar adrenalinstinn ur sin buss och börjar veva med armarna och dunkar på min framdörr och skriker "Öppna dörren, öppna dörren!". Jag öppnar inte dörren. Känner inte för att slåss. Det var det han verkade vilja. Frustrerad och förbannad tappar då kollegan koncepten ytterligare, tar min strömbrytarnyckel (som sitter utvändigt), hoppar in i sin buss och kör iväg och börjar lasta på sina passagerare vid hållplatsen. Hade jag inte haft någon extra strömbrytarnyckel hade jag varit tvungen att anropa trafikledningen för att få en ny nyckel för att kunna starta bussen. Men nu hade jag en reservnyckel, vilket gjorde att jag kunde starta bussen. Sedan åkte jag fram till kollegans buss och antecknade hans vagnsnummer, linjenummer och tidpunkten medan han fortfarande stod och lastade på gamar. Jag visste att på detta sätt skulle trafikledningen kunna spåra denna, för mig okända, förare. Efter det rapporterade jag mina uppgifter till trafikledningen som gav mig sitt fulla stöd. Några dagar senare får jag höra att kollegan kört sitt sista pass för Swebus. Det kunde han gott ha. Även om det kanske inte är roligt att råka ut för någon "bror duktig", tycker jag att man kan ta till sig kritik om den framförs på ett schysst sätt. Särskilt om den är befogad. Man behöver inte flippa ur för en sådan sak.

Hämnden är ljuv. Dessutom kanske miljön blev en liten aning bättre efter att han fick sparken.

Jag har tidigare skrivit om tomgångskörning och dess effekter här och här.