Terroristerna attackerar när man minst anar det

Idag (eller igår om jag ska vara helt korrekt, klockan är i skrivande stund 15 minuter in på det nya dygnet) var det dags att åka pendeltåg igen. Denna gång skulle jag ta mig norrut, över landskapsgränsen, förbi renstängslet vid Slussen och vidare ut mot Sollentuna. Lyckligt ovetande om mitt öde promenerade jag mot pendeltågsstationen med en pirrig, spännande känsla inom mig inför äventyret att upptäcka en ny, exotisk plats. Tankarna snurrade i huvudet: Skulle jag få se en same? Skulle infödingarna i vad som sagts mig vara aik-land tolerera mig med min Hammarby-pin på jackan? Skulle de prata en dialekt som jag inte förstod? Man skulle kunna sammanfatta det hela som resfeber.

Föga kunde jag ana vilket öde som snart skulle drabba mig. Intet ont anande steg jag på pendeltåget, obetänksamt nog utan att se mig för innan. För sent upptäckte jag mitt ödesdigra misstag. Där stod han - pendeltågsterroristen! Beväpnad med ett dragspel och ett ondskefullt flin stod han mobiliserad och klar för ett krig mot min och alla medpassagerares idé om den lugna, tysta, svenska, inåtvända kollektivtrafikresan. Precis innan terroristen avlossade sitt vapen med de första attackrörelserna ringde min sambo. Jag hann med nöd och näppe meddela att mitt ljudrum stod under omedelbart hot innan terroristen dödade det med sitt bälginstrument.