Katastrof i Stockholm?

I dagens exemplar av tidningen Stockholm City läste jag bland annat detta:

Mälarens vattenstånd var bara en decimeter från att orsaka en katastrof för stockholmarna för fem år sedan. Ihållande regn hade fått nivån att stiga över det normala och hotade att rinna ner i tunnelbanan, källare och tunnlar.

Katastrof? Det jag ser framför mig när jag läser ordet katastrof är bilder av den typ som kablades ut efter tsunamin i fjärran Östern, efter orkanen Katrina i New Orleans eller bilder från svältkatastrofer i Afrika, med barn med uppsvällna magar och som i övrigt bara består av skinn och ben. I mina ögon är det en förolämpning mot dessa katastrof-offer att kalla översvämmade källare och tunnlar för katastrof.

Visst, det hade inte varit kul om vattnet hade stigit några centimeter till för fem år sedan. Det hade säkert fått jobbiga effekter. Men jag skulle inte tro att det skulle ha orsakat en katastrof. Inte det jag associerar till "katastrof" i alla fall.

Även om katastrofen inte är direkt överhängande, borde vi annars alla dra ett eller ett par strå till stacken för att minska på växthuseffekten, för det är den som orsakar den allmänna globala höjningen av vattennivåerna. GLOBALT sett har vi bara sett början på de naturkatastrofer som växthuseffekten innebär. Tänk därför globalt, gör vad du kan för att minska på växthuseffekten. Till exempel: Åk kollektivt, slösa inte med elektriciteten, välj tåg i stället för flyg om du kan, köp inte varor som transporterats fem varv runt jordklotet m.m.