Något som blivit allt för vanligt i min värld på sistone är pendeltågsterrorn. Nu pratar jag inte om förseningar och inställda tåg på grund av minusgrader, syndikaliststrejk eller lövhalka. Nej, de som förpestat mitt kollektivåkande är pendeltågsmusikanterna. När man minst anar det, ofta när man sitter med lågt blodsocker och är trött på väg hem, alternativt sitter trött och läser någonting - då smyger de på och drar igång någon Kalinka kalinka eller dylik klassiker.
Första gången jag hörde terroristerna i det offentliga ljudrummet väntade jag bara på att någon skulle fräsa åt dem att sluta. Men, som den gamle kollektivtrafikarbetare jag ändå är, borde jag förstått bättre. Vi svenskar är ju konflikträdda, inåtvända och allmänt fega. Därför har jag ännu inte, efter många många tvångsspelningar, varit med om att någon bett terroristerna sluta med sitt musicerande eller tagit någon fiol och hoppat på den, trots att jag sett många som skruvat på sig och sett allmänt besvärade ut. Det är heller inte tillåtet att spela på pendeln.
Tro nu inte att jag inte uppskattar musik. Det gör jag. Jag uppskattar levande musik, både konserter och gatumusikanter. Men pendelterroristerna skiljer ut sig, eftersom man inte har någon möjlighet att välja om man vill lyssna. Man sitter där man sitter (eller står).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kan tala om att dom där terroristerna finns i Madrid också. Inte heller här är det någon som säger åt dom. Jag sa en gång till en man som satt bredvid mig att jag gärna la lite pengar om den totalt omusiklaliska killen som plågade ett dragspel slutatde och fick medhåll. Men "dragspelaren" hörde inte vad vi sa
och tro inte att jag glömt att du ska bekänna synder. Din oäkta frukthustru också, du får säga det till henne :)
Du har fått en utmaning, kolla min sida. Verkar vara trend med såna där blogg-kedje-brevs-utmaningar nu
Skicka en kommentar