Terror på pendeltåget

Något som blivit allt för vanligt i min värld på sistone är pendeltågsterrorn. Nu pratar jag inte om förseningar och inställda tåg på grund av minusgrader, syndikaliststrejk eller lövhalka. Nej, de som förpestat mitt kollektivåkande är pendeltågsmusikanterna. När man minst anar det, ofta när man sitter med lågt blodsocker och är trött på väg hem, alternativt sitter trött och läser någonting - då smyger de på och drar igång någon Kalinka kalinka eller dylik klassiker.

Första gången jag hörde terroristerna i det offentliga ljudrummet väntade jag bara på att någon skulle fräsa åt dem att sluta. Men, som den gamle kollektivtrafikarbetare jag ändå är, borde jag förstått bättre. Vi svenskar är ju konflikträdda, inåtvända och allmänt fega. Därför har jag ännu inte, efter många många tvångsspelningar, varit med om att någon bett terroristerna sluta med sitt musicerande eller tagit någon fiol och hoppat på den, trots att jag sett många som skruvat på sig och sett allmänt besvärade ut. Det är heller inte tillåtet att spela på pendeln.

Tro nu inte att jag inte uppskattar musik. Det gör jag. Jag uppskattar levande musik, både konserter och gatumusikanter. Men pendelterroristerna skiljer ut sig, eftersom man inte har någon möjlighet att välja om man vill lyssna. Man sitter där man sitter (eller står).

Utvecklad variant av Jag mötte Lassie

För att anknyta lite till föregående inlägg tycker jag det är roligt med historier á la "Jag mötte Lassie", som det hette i Expressen förut. I Expressen handlade det mest om kändisspaningar på stan. Detta skulle kunna kallas för Jag mötte Lassie, lightvarianten - eller en lightlassie. Den mer krämiga varianten av Jag mötte Lassie skulle i så fall kunna åsyfta en mer eller mindre stark anknytning till kändisen - en krämlassie.

Lightlassien och krämlassien kan sedan delas upp i enkel- eller deluxevarianter, beroende på om det handlar om en B- eller A-kändis. Slutprodukten av en Jag mötte Lassie blir följaktligen en enkel krämlassie, en lightlassie deluxe, en enkel lightlassie eller en krämlassie deluxe(den grymmaste lassien).

Exempel på en krämlassie deluxe: Min sambos f.d. bowlinglagkompis dotter är kompis med makan till Tiger Woods. (Jag vet, det är en hyfsat svag anknytning, men det är ändå mer anknytning än att bara se någon på stan - alltså är det en krämlassie. Och att Tiger Woods är en världsstjärna gör naturligtvis lassien till en odiskutabel deluxevariant)

Exempel på lightlassies finns det flera av, det är man med om rätt ofta. Det var någon dag då jag såg fyra kändisar på stan på olika platser, de flesta skulle nog kategoriseras som enkla lassies. Har för mig att Rikard Wolff på en uteservering och Benny Haag på tunnelbanan var två av dem. Två exempel på enkla lightlassies alltså. Det ska dock medges att gränsen mellan en enkel lassie och en deluxe-lassie är väldigt godtycklig.

Kommentera gärna och berätta om dina Lassie-historier!

Förebilder och idoler

Noterar att jag blivit omnämnd av självaste mr Mikebike. En milstolpe i bloggandet må jag säga. Lite patetisk kanske ni tycker att jag är, men jag är ärlig i alla fall - det är roligt att få uppmärksamhet av sin bloggare-förebild.

När jag var liten var jag en riktig autografjägare. Framför allt tog jag autografer av Hammarby-spelare. Andra autografer jag tagit är de av Ingemar Johansson, Jan-Ove Waldner, Tomas Brolin (från Norrköpingstiden), George Scott och en massa andra som jag inte kommer ihåg just nu. Noterbart är att jag tog bajenlegendaren Kenta Ohlssons autograf tre gånger innan jag till min stora förvåning fick honom som gympalärare på högstadiet...

Jag antar att det finns ett samband mellan barnet i mig som jagade autografer och den vuxne Mangon som blir glad av att bli omnämnd av sin blogg-förebild. Men jag skulle inte ta Mikebikes autograf om jag träffade honom, det har jag faktiskt vuxit ifrån. Det är inget fel med att ha förebilder, bara man inte underordnar sig onödigt mycket, beundrar folk mer för deras kändisskap än för deras talang eller för att man har svagt självförtroende.

Lägre än Glocalnet

Har ni sett reklamen för Glocalnet? Den där en pilot kommer in alldeles för lågt, men det är ändå inte lika lågt som Glocalnet(s priser). Nåväl, det finns faktiskt inflygningar som är lägre än Glocalnet.

Kryddfetischism

Vissa människor blir galna i vissa kryddor eller dylika tillbehör. En kompis syster hade ketchup på allt. Ryktet gick att hon t.o.m. hade det på pannkakorna. Min systers kille har citronpeppar på allt. Själv är jag ett stort fan av vitlökssalt, men det vore en överdrift att påstå att jag har det på allt.

Branchspecifika namn

Det är dags att analysera namn på olika branscher och institutioner! Eller... jag vet inte hur djuplodat detta blir, men jag tänkte belysa följande i alla fall.

Frisörbranchen har självutnämnt sig till den putslustiga branchen. Love is in the hair, Hair e vi, Skalbolaget, Cut the Crap, Sax o fön - listan kan göras lång. Hur kommer det sig att just de är så "skojiga"? Är alla frisörer göteborgare?

Dagisen, förlåt, förskolorna heter det nu, brukar ofta ha djur- och naturnamn. Eller hur? Varför då? För att det är gulligt?

Ålderdomshemmen, eller servicehusen som det heter, har ofta fridfulla naturnamn som Lindgården, Solgården etc.

Det finns säkert många fler exempel på branschspecifika namn, men jag orkar inte gnugga geniknölarna så mycket just nu. Men vore det inte lite kul om man kastade om lite bland branchnamnen? Om man hade putslustiga namn på ålderdomshemmen t ex?

En helt annan grej är att det finns roliga gatunamn och ortsnamn, men det bloggar vi om en annan gång. Sedan är det en kul tillfällighet att fotbollsproffset Pär Zetterberg är uppvuxen på Fotbollsvägen. Återkommer i ämnet!

Jul i vårt hus

Edamer-ost, julmust och ischoklad har nyligen köpts in till det mangoanska hushållet. I slutet av januari. Det har lite med ekonomi att göra. Har man begränsad ekonomi så har man. Men det är lika gott nu som i december.

Nattliga trakasserier 2

Vet inte varför jag inte skrivit om det tidigare, men för ganska exakt en vecka sedan var det dags igen. Det var en galning som levde rövare i trappen. Jag hade just somnat sött i TV-soffan (det är en annan ful ovana jag har - att sätta på TV:n och kolla på text-TV och somna i soffan efter att ha kommit hem från krogen) då jag hörde galningen skrika i trapphuset, på vårt våningsplan, om att han skulle spöa skiten ur grannen bredvid oss. Det visade sig att det var samma idiot som för några månader sedan levde om i trapphuset. I alla fall var det mycket likt, efter det vi såg. Denna gång kunde vi också se att denna aggressiva galning var grannen mittemot! En ung man som jag knappt träffat någon gång, men som tydligen varit nästan övertrevlig mot min sambo. I nyktert tillstånd alltså. Nu var han klart påverkad av någonting. Skillnaden mellan denna terrorattack och den förra var dels att vi såg vem det var, dels var det någon som ringde polisen, som kom och plockade honom. Jag följde naturligtvis dramat genom titthålet, som den nyfikne pensionär jag är. Dagen efter att polisen kom och hämtade killen märkte jag att grannen fått brevlådan insparkad. Hoppas att terroristen lärde sig en läxa av farbror Blå. Vi får väl se. Båda de tidigare gångerna då han härjat i trappen har det varit runt 02.30 natten mellan lördag och söndag, d.v.s. snart...

Tvångstankar och ovanor

Jag fick en utmaning av Anna. Den löd så här:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.

1. Jag måste alltid hålla sambon i höger hand när vi går hand-i-hand. Det känns bara bäst så.

2. Om vi åker förbi en skola som jag gått i, eller något hus där någon kompis bor/har bott, måste jag påpeka detta (även om jag gjort det tre gånger tidigare).

3. Om jag ser en karta på allmän plats måste jag noggrant studera den omgående.

4. Min sambo hävdar att jag ibland, när jag funderar på någonting samtidigt som jag går omkring i lägenheten, skjuter upp axlarna och böjer handlederna på gay-vis. Detta är dock något som jag inte kan fastslå som en sanning, då jag tydligen gör detta helt omedvetet.

5. Jag brukar parkera skorna PRECIS innanför dörren, på (Hammarby-)dörrmattan.

Jag vill tacka min sambo, som kom på punkt 4 och 5. Det ska tydligen till sambos för att se vissa av ens egenheter som man själv är blind för.

Apropå ovanor och tvångstankar var ju detta något som Henrik Elmér pratade om igår. Han berättade bland annat att det ibland känns som att han förföljer någon på stan. Och att han har en tvångstanke om att slänga nycklarna i vattnet när han går över en bro. Det bästa var nog när han skämtade om att han brukade springa iväg när han såg poliser till fots. Det hade en gång fått till följd att poliserna sprang efter och fick se honom slänga något föremål i vattnet när de kom till en bro... Lite suspekt.

Så där, då utmanar jag Cissan, Thérèse , 70-tals-Per, Lisa och Mjukispolacken.

Skridskoslinga utomhus på sommaren?

Läste i fredagens Metro att Vikingaslingan just öppnats. Den uppges vara världens längsta permanenta skridskoslinga. Permanent? Jo tjenare. Det ska bli intressant att följa hur de bär sig åt för att permanenta skridskoslingan över sommaren.

Skämtåtervinning från Norra Brunn

Är nyligen hemkommen från Norra Brunn. En kul kväll med Hans-Åke Andersson, Henrik Elmér och grand old man Lennie Norman himself. Några återanvända skämt förvisso, men jag antar att jag går på Norra Brunn för ofta. Det var ändå inte mer än kanske 5 månader sedan senast...

En kul grej som Lennie sa var i alla fall att tatueringar numera är något som kvinnor mest sysslar med, för män har insett att det gör ont att tatuera sig. Därför var det också en man som uppfann gnuggisen. Och det är därför Hells Angels inte är ute och åker när det regnar. Gnuggisar tycker nämligen inte om vatten... Ett annat skämt var att Laila Freivalds är den enda kvinna som kan få en dildo att vekna. Lite lågt skämt, men inte lika lågt som Glocalnet. En annan grej som jag bara måste lyfta fram som Lennie sade var ju det här urbota fåniga med att man bär vita band för att visa att man är emot kvinnomisshandel. Dumt för att det skulle bli väldigt många band om man hade ett band för varje ställningstagande som är självklart. Vad kommer härnäst? Ska vi ha band för att vi är emot krig, mord, miljöförstöring och sexuella övergrepp mot barn också?

Storhetsvansinne

Hyckleri tycker jag inte om. Inte heller självförhärligande, att sätta en gloria på sitt eget huvud, vilket är snarlikt hybris. Att kombinera dessa egenskaper är därför extra äcklande. Är det någon som lyckats kombinera detta? Ja, och hans namn är Darin. Innan Darin slog igenom sade han att han ville vinna Idol "för att dela med sig av sin musik". Vilken bullshit. Självklart ville han slå igenom för att själv bli känd och omtyckt för sin musik. Inte fan var han ute på något missionsuppdrag för att frälsa världen. Och det vet han om, därför är han en hycklare.

Skämt åsido verkar han vara en rätt schysst snubbe och han är rätt talangfull, även om jag absolut inte tillhör hans fans. Men han får sluta med idéerna om att han ska frälsa världen, precis som Carola och Michael Jackson m fl.

Därför jag är som jag är?

Fick häromdagen veta att jag faktiskt troligen är ett resultat av lite icke-ordinärt sex (för att vara mina föräldrar i alla fall). Vet inte de närmare detaljerna och vill inte veta heller. Men det var tydligen inget ordinärt som föregick tillkomsten av mig i alla fall. Kanske därför jag är som jag är.

Jag kunde inte sagt det bättre själv

Eget skryt luktar som bekant illa. Så när nu sanningen ska fram låter jag ödmjukt nog en oberoende, utomstående, insiktsfull kvinna framföra den. För er som blir sugna på mer finns en idolbild här.

Vi är bäst!

En tanke som faktiskt slagit mig flera gånger förut är att vi människor idag måste ju vara evolutionens creme de la creme, så att säga. Hittills alltså. Detta var också något som en föreläsare tog upp häromdagen. Jorden har aldrig befolkats av vackrare, mer intelligenta, roligare människor än av oss här och nu. Helt enkelt för att vi har gått igenom flera generationer av urval, där folk har valt varandra efter dessa och många andra egenskaper. "Vacker", "intelligent" och "rolig" är förstås kulturellt präglat och beroende på vad man ansett attraktivt, roligt och intelligent i just det sammanhanget. Eller i just den kontexten om jag ska uttrycka mig på akademikerspråk. I vissa tider har det kanske varit jäkligt sexigt att vara en jävel på att göra upp eld. I andra tider, i en annan miljö, har det varit ruskigt åtråvärt att ha riktigt mycket hårspray i håret och ha stentvättade jeans. Någon annan gång, någon annanstans, har det varit väldigt eggande att ha en riktigt lång hals, som har tänjts ut med ringar.

Sedan är det klart att det finns många personer, där man undrar hur dessa kommit till, trots evolutionen. Jag ska inte vara så fräck att jag nämner vissa namn, men det finns ju faktiskt många enormt fula, eller ointelligenta eller allmänt "operfekta" människor. Eller har de en massa fantastiska egenskaper som jag inte har sett? Jag har ju mina kulturellt präglade ögon och smaken är ju som baken. Nej, vid närmare eftertanke har nog evolutionen en hel del att jobba på. Globaliseringen borde dock minska risken för ett litet urval och inavel. Urvalet blir större och folk höjer kraven på vem de vill föra vidare sina gener tillsammans med. Men det kommer nog aldrig vara helt kört för de mindre attraktiva på marknaden. Alkohol och skum belysning har i alla tider gjort människor vackrare. Eller också kan man vinna på lotto. Det är sexigt med pengar, har jag hört.

Spya till parfym

Dagens absolut viktigaste nyhet hittar jag i Metro idag. Där står det att en australisk familj hittat en valspya på 15 kilo på stranden som de sedan lyckades få motsvarande 2 miljoner kronor för! Det fick de eftersom spyan innehöll ambra, som kan användas till parfymtillverkning.

Spyor kan alltså vara en råvara till parfymer. Låter inte det lite bisarrt? Men jag är inte helt förvånad. Jag kände ju sedan tidigare till att läppstift utvinns ur... ja vad var det nu... var inte bladlöss en ingrediens? Ja, något äckelpäckel är det i alla fall i läppstift och det är det som är min poäng. Nu är bara frågan: Vilka är äckligast, de som har på sig spy-parfymer och äckelpäckel-läppstift (mestadels kvinnor) eller de som attraheras (mestadels män) av det?

Tidigare inlägg berikas med illustration

Hittade bilden här ovanför och tyckte att den passade så bra till ett tidigare inlägg och dess kommentarer. Jag var bara tvungen att lägga till den både här och där.

Det värsta sveket

Den här Tony sammanfattar väldigt bra hur jag har känt de senaste dagarna. Han har verkligen förstått vad som är viktigt här i livet.

Lita aldrig på datorer och deras tillbehör

Jaha, då var det dax igen för lite datastrul... denna gång var det dock inget virus, utan troligen en säkring i modemet som svek mig och mangofrun. Har nu varit utan internet sedan i lördags morse och det känns förstås som en evighet. Har dock inte lidit allt för mycket av det, det har nog varit ganska bra att koppla bort den här uppdateringsstressen som kan uppstå ibland, även om det är kul att känna den pulsen också. Troligen får vi i gång internet hemma i morgon, då ska jag också uppdatera mig med bl a svar på kommentarer, men just nu är det lite ont om tid.

I´ll be back...

Mina 15 minuter i rampljuset?

För några dagar sedan, ca en vecka sedan, hamnade jag på GP:s sajt. Där kunde man tipsa om sin egen blogg. Detta tog jag fasta på, gjorde slag i saken och tänkte inte så mycket mer på det. Men nu har jag tydligen kommit med i tidningen, vilket Lisa uppmärksammade. Kul, kul. :-) Får se om jag råkar ut för en västsvensk anstormning. ;-) Jag vet dock inte hur stolt jag ska vara. Det verkar som jag mest kom med för en länkning som jag gjorde i ett blogginlägg. Tyvärr verkar det också som jag bara kommit med i papperstidningen och inte på nätvarianten av GP. Men alltid nåt, som han sa som kom till Åmål.

Nöjd

Yiha!

Nu har mina förhoppningar från i tisdags slagit in! :-)
Både på datafronten och pluggfronten. Ska jag vara helt ärlig skulle jag bli mycket förvånad om jag inte får VG på denna 10-poängskurs, som för min del avslutades exakt kl 17.00.34, då jag mailade iväg min uppsats. Det är konstigt det där. Man kämpar och sliter och har allt fokus på denna uppgift. Sedan, efter några nedslag på tangentbordet och några musklick, har man släppt iväg sitt motsträviga skötebarn och uppgiften är helt ur världen. Känns lite märkligt, men mycket, mycket skönt.

Efter att ha mailat (jag tycker inte om att skriva mejla, som det kanske ska skrivas) iväg uppsatsen dröjde det bara några minuter innan den oäkta fru Mango kom hem, och sedan dröjde det bara ytterligare några få minuter innan undertecknad välförtjänt fick njuta av mat, vin och ischoklad. Nu började El Mango långsamt bli en riktig frukt igen.

Nästa projekt mot att bli en riktig frukt var att ta sig ut till världen utanför lägenheten. Trots att det var ett klimat som för de flesta mangofrukter skulle vara outhärdligt, njöt detta exemplar av det isande polarklimatet. De bitande vindarna, snöfallet, alla minusgraderna och den ganska långa promenaden var bara uppfriskande för El Mango, som de senaste 48 timmarna varit fången i det mangoanska hemmet och andats inomhusluft och rört på sig ytterst sparsamt.

Det är inte ofta man som student kan känna sig helt befriad från dåligt samvete. Det finns alltid något man skulle kunna läsa lite mer av. Men ikväll känner jag mig helt fri. Och nöjd.

Stor skillnad mellan r och g

Den oäkta fru Mango ville inte att jag skulle ta på hennes små kvisslor. Hon ville inte ha en massa ärr, sade hon. Jag frågade då om hon ville ha en massa f i stället. Det ville hon inte, men hon kunde tänka sig att få en massa g...

Det är en sjuk värld vi lever i

Såg en dokumentär om Jan-Ove Waldner igår. Nog för att han är en skön hammarbyare och imponerande med sin bollgenialitet (ungefär som jag vid biljardbordet), men det är ju helt absurt vilka effekter hans kändisskap får i Kina. Han är så stor som man kan bli som utlänning i Kina. Ungefär som Beatles var under sin storhetstid. Och det är väl helt okej och t o m roligt om folk vill slåss och trängas för att få hans autograf (som för övrigt jag också lyckats komma över för många år sedan). Som svensk blir jag fånigt stolt. Ja, jag är så fånig att jag faktiskt kan bli stolt om det går bra för någon svensk musikgrupp utomlands, även om jag inte ens gillar deras musik.

Men det är ändå skrämmande vilken effekt J-O verkar ha som "dörröppnare" för näringslivet. Genom att "bara vara" och uppträda trevligt och inte göra något speciellt på möten med borgmästare och stordirektörer får han kontrakt värda miljontals kronor att skrivas under. Jag tycker att det är skrämmande eftersom jag tycker att sådana viktiga saker inte ska ha någonting att göra med om borgmästaren får ett signerat pingisrack, som J-O själv limmat, eller ej. Den svenske näringslivsmannen blev väldigt nervös när det var något fel på limmet och hela ceremonin höll på att floppa. Sjukt när sådana bagateller får sådant värde. Det känns inte särskilt proffsigt. Det är väl så här även kungaparet fungerar som representanter för Sverige och svenskt näringsliv, mer eller mindre framgångsrikt. Dessa sagofigurer som borde symbolisera en svunnen tid.

Back in business

På begäran kommer här en liten uppdatering (värst vad mycket dagbok det blev över denna blogg helt plötsligt).

Min hjälte, Agipmannen, kom på hembesök och lyckades fixa i ordning datorn! :-) Jag hoppas att jag visade min tacksamhet tillräckligt, för det var verkligen guld värt. Tusen tack än en gång! Han visste inte riktigt hur han löste problemet, men det spelar ingen roll, det viktiga är att datorn fungerar. Datorer är för övrigt lite som bussar, de verkar leva sina egna liv. Ibland får de bara tuppjuck, nästa sekund kan de ha blivit beskedliga igen. Agipmannens problemlösning och eminenta sällskap fick faktiskt mitt stresstryck över bröstet att släppa tillfälligt. Efter några timmars umgänge påminde dock det dåliga samvetet om att inget pluggjobb gjorts på flera timmar och stresstrycket återkom. Men i skrivande stund har jag jobbat på duktigt och är redo för den orala redovisningen i morgon. Dessutom har jag en fungerande dator och - inte minst - min klippa, ms Mango, Bionda, guldlock (kärt barn har många namn) är hemma igen efter att ha varit på konferens och fått en massa (visserligen välförtjänta) komplimanger från andra män...(hrm) Så nu är det mycket bättre, även om trycket över bröstet inte verkar ge med sig i första taget. Och det återstår fortfarande mycket jobb innan jag är klar med inlämningsuppgiften. Man ska inte ropa hej förrän man hoppat över bäckenet.

Uppdatering om lördagens bravader kommer...kanske. Hände lite mer än som tidigare beskrivits.

Bloggterapi

El Mangos lidanden fortsätter. Ingen ljusning på datafronten (sitter nu på ett annat bibliotek), men hjälp finns att tillgå, om än inte på en gång. Återstår att se hur mycket som har förstörts på datorn. Hoppas naturligtvis att inget har förstörts, men vågar inte hoppas för mycket. Till er andra säger jag bara: Uppdatera era virusskydd och säkerhetskopiera!

Vaknade två och en halv timme innan väckarklockan i morse. Sånt händer inte ofta. Vaknade med samma stresstryck över bröstet som jag gick och la mig med. Men internetstrulet har idag i alla fall haft den positiva effekten att jag kunnat koncentrera mig på skoljobbet i stället för att fördjupa mitt internetmissbruk (detta är däremot en välförtjänt paus!). Har fått en del jobb gjort och börjar med viss försiktig optimism se ljuset i tunneln (eller var det ett tåg?). Stresstrycket över bröstet finns dock kvar. Varför ska detta stresstryck alltid infinna sig så fort det är dags för en inlämningsuppgift, en tenta eller dylikt? Att man aldrig lär sig... I och för sig blev det extra jobbigt med datahaveriet igår, men ändå.

Mitt mål och min förhoppning är i alla fall att jag på fredag ska kunna vara nöjd med inlämnad uppgift och att dataproblemet ska ha rett upp sig. I så fall kommer jag att känna mig som en helt annan, bättre människa än jag känner mig som nu.

Datahaveri!

VARNING! Ni som inte vill riskera att smittas av negativ energi ska sluta att läsa här. Ni som inte är så känsliga, är intresserade av krishantering beträffande datorer eller bara vill stötta mig i min nuvarande krissituation kan läsa vidare.

Eländes, eländes, elände! Inte nog med att det kändes tungt som det var med den stora inlämningsuppgiften som ska in i skolan den här veckan, dessutom ska datorn bråka också. Nej, bråka är inte rätt ord - den totaljävlas! Verkar ha fått något "musvirus" (inte någon könssjukdom, det är fortfarande datorn jag pratar om). Först hade jag plötsligt inte någon muspekare på skärmen. Testade då några olika kommandon utan framgång. Efter samråd med Agipmannen såg vi inget annat att göra än att dra ur sladden till datorn. När jag sedan satt i sladden till datorn och satt i gång den - ja, då hade muspekaren fått spel. Fladdrade runt över skärmen och alla möjliga fönster öppnades och stängdes. Någon kontroll över musen gick inte heller att få. Försökte då att sköta hanteringen av datorn via tangentbordet, men inga kommandon som ctrl+alt eller ctrl+alt eller något annat för att ändra till tangentbordsstyrning i stället för mus-styrning fungerade. Datorn bara fortsatte att ha "tuppjuck". Drog då ut kontakten till musen och drog än en gång ur strömkabeln till datorn. När jag sedan satte på datorn hade den i alla fall lugnat ner sig (eftersom musen inte var inkopplad, antar jag). Men det gick inte att styra datorn via tangentbordet. Och där är jag nu, i sämsta tänkbara läge händer detta, när jag behöver datorn för min inlämningsuppgift. Sitter nu vid en dator i skolan. Har i o f s en extra dator hemma som jag kan skriva på, men det jag skrivit tidigare på min uppsats kommer jag inte åt, och det är psykiskt jobbigt att ha detta problem över sig. Vet inte hur kraftigt detta virus är och hur man ska lösa detta. Vet inte heller hur mycket det förstör datorn. JOBBIGT!!! Tortyr och plågsam död borde vara straffet för dessa satar som skapar virus. Grrr...

Mindre fett - mera fylla

Var på födelsedagskalas igår. 20 pers på ungefär lika många kvadratmeter. Men det funkade. Man hörde nästan hela tiden vad den man pratade med sade. Blev visst tonårsfull också. Igen. Det har blivit lite så på sistone de gånger man har festat loss. Jag skyller på att det blivit mera fettsnål mat i det mangoanska hushållet på sistone. Något ska man ju alltid skylla på (eller hur Lisa?). Fettsnåla produkter borde inte bara märkas med nyckelhål, utan även med en varningstext, t ex "Denna produkt kan allvarligt öka effekten av berusning vid alkoholintag". Synd att det här inte är USA, då hade jag säkert kunnat stämma någon lightmatsproducent för min oönskade höga grad av berusning. Precis som de där som stämde McDonald´s för att de hade blivit tjocka. Nu verkar det i och för sig inte gå så bra i just de fallen. Men det finns ju andra sjuka, mer framgångsrika exempel från USA på folk som stämmer företag i stället för att ta sitt egna ansvar. Exempelvis de som stämde Ciggarett-tillverkaren Philip Morris.

Karaoke

Det finns ett gäng saker man vill pröva innan man dör. Eller vill och vill, vissa grejer drar man sig för att göra, men man skulle gärna ha dem gjorda.

Jag brainstormar snabbt lite spontant:

Hoppa fallskärm.
Skaffa barn.
Besöka en massa länder.
Upptäcka vissa länder lite mer på djupet.
Se ett OS och ett fotbolls-VM på plats.
Sjunga karaoke.

Just den sista punkten är kanske inte så viktig, men det skulle vara kul att ha det gjort, tror jag. Om inte för att ta reda på att det där var ju inte så märkvärdigt. Annars kommer jag ju dö ovetandes. Hade ett gyllene tillfälle i torsdags. Var på ett strålande humör, kände ingen annan i lokalen förutom en god vän och, kanske bäst av allt, sånginsatserna från två av tre som uppträtt var skrattretande usla. Lite så där som det ska vara. Det blir ju bara tråkigt om någon är så där nästan-professionell och är någon som turnerar runt på stans karaokeställen i hopp om att bli upptäckt. Nej, lyteskomik är det jag vill ha! När det gäller ett eget eventuellt framträdande är det dock annorlunda. Jag har inga som helst förhoppningar om att bli upptäckt på varken det ena eller andra sättet. Men jag vill ju inte heller göra bort mig. Jag tror att det behövs två till faktorer för att undertecknad ska få arslet ur vagnen och göra slag i saken: 1) Mer alkohol. 2) Befinna mig utomlands (känns mer anonymt då, tror jag). En annan sak som skulle kunna få mig att utföra detta är annars att den vän som var med i torsdags skulle sjunga. För om han kan, då kan jag också, så är det bara. Därför är det egentligen hans fel att det inte blev något i torsdags.

American cockies

Skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag inte vågade fota på ålandsbåten p g a tidigare dåliga erfarenheter av att fota i affärer. Jag lovade också att blogga om detta senare. Detta senare tillfälle har nu uppenbarat sig.

Det var i somras som jag och sambon var på blixtvisit i Jönköping av alla ställen på jorden. Vi var inne på Överskottsbolaget då jag fick syn på en skylt som det stod "American cockies" på (samt något sorts pris för denna importerade genitala produkt), som av någon anledning hamnat i ÖB:s sortiment. Detta tyckte jag såg mycket lustigt ut, och eftersom jag råkade gå omkring med kameran runt halsen som en riktig turist, tänkte jag att detta måste förstås förevigas. Men jag hann inte mer än knappt sikta med kameran innan ett nitiskt, kamouflageklätt butiksbiträde bryskt hojtar till mig att jag absolut inte får fota inne i affären! Han påstod att det får man inte göra i någon affär i hela Sverige. Om han hade haft en gnutta humor och självironi å butikens vägnar och dess felskyltning hade man kanske kunnat få ta ett foto ändå. Men det kändes att detta var en humorlös officers-wannabe med mycket liten förmåga att kompromissa. Troligen hade han också en ganska liten "cockie".

Bondfångeri!

Jag brukar inte få så mycket spam. De flesta brukar sorteras in automatiskt bland "massbrev". Men följande mail smög sig in i min vanliga inbox, därför råkade jag öppna det. Ha, vilket försök till bondfångeri!

"From Mr Mike it is my pleasure to meet you
Head of Department bank of
scotland united kingdom
Call me with my private tell number(+44-
7040112855)
Dear partner,
In order to transfer out(Thirty-million
pounds sterlings)from our bank here in london the owner of this account
in mr john hughes foreigner and the manager of petrol chemical service
here in london,A chemical engineer by proffession and he died since
1995.The amount involved is(30,000,000.00)pounds sterlings.
I want to
transfer this money into a safe foreign account abroad but i don't know
any foreignert,I know that this massage will come to you as a surprise
as we don't know our self befor,But be sure that it is real and a
genuine business.I believe in God that you will never let me down in
this investment.Your full contact information phone and fax number,
Name
will be necessary for this effect.Contact lurendrejarens kontaktuppgifter här, (min anm.).
Thanks
MR Mike Tuche"

"Be sure that it is real and a genuine business". Yeah right! Fuck you "Mike Tuche"! Kanske vi skulle ta och gå samman och mass-spamma denne lurendrejare? Detta får mig osökt att tänka på när några komiker, kommer inte ihåg vilka, dumpade en container med pappersreklam utanför VD:n för Svensk Direktreklams hus. En haltande jämförelse, men det var en highlight som jag bara ville nämna.

Åldersgissningar och föräldragissningar

I min lärarstudent-klass finns det individer av olika åldrar, från 19 till 37 år. Det var ganska roligt att höra att barn "på fältet" hade frågat om 37-åringen var mamma till 21-åringen. Men det var ännu roligare att höra att några andra barn hade frågat om 29-åringen var pappa till 27-åringen. :-)

Ovanstående får mig osökt att tänka på den gången då en tjej på krogen gissade att min då 23-årige kompis var 36 år. Han tyckte inte att det var så kul, men det gjorde jag.

Apropå detta kommer här en liten länk. Jag har lagt in en bild på mig där. De gissar faktiskt nästan exakt rätt, snittåldersgissningen ligger bara 0,11 år fel.

(Jag är inte någon av de ovan angivna personerna, promise).

Allt ska bort!

Gick igenom mitt lokala centrum idag. Där fanns en stor affisch som utropade "Utförsäljning! Allt ska bort!". What´s new? Är inte själva vitsen med att sälja saker att allt ska bort, även när det inte är utförsäljning?

Rätt namn på rätt plats

Ikväll kl 18 sänds ett program som heter "Lille Ho och loppan Fli". Det är tur att saker och ting är på rätt plats i alla fall. Det skulle ju bli så fel om de sände ett barnprogram med den titeln i USA. Ungefär lika fel som om Kuk Pung Chinese Restaurant flyttade verksamheten från 1355 16th St, Fort Lee i New Jersey till Sverige, kan man tänka sig. Eller det kanske skulle bli en succé? Det funkar i alla fall bra för Miroslav Satan att spela NHL-hockey i det stora kristna landet i väst.

Har du etnisk bakgrund?

Såg följande jobbannons i tidningen idag, hitta tre fel: "Vi söker multikulturella säljare! Pratar du arabiska, persiska, vietnamesiska, thailändska eller turkiska? Devicom utökar vårt team av telefonförsäljare i Kista! Är du mellan 18-30 år, har etnisk bakgrund och massor av energi, då är detta perfekt för dig!"

Första felet: "Devicom utökar vårt team". Bättre formulerat hade varit "Vi utökar vårt team" eller "Devicom utökar sitt team".

Andra felet och det jag reagerade mest på: "etnisk bakgrund". Etnisk bakgrund är något vi alla har. Grejen är den att vi har olika sorters etnisk bakgrund. Man kan vara vietnames, turk, tysk eller italienska. Men man kan faktiskt vara svensk också! Så jag kanske skulle söka det där jobbet! Eller snarare inte, om jag tänker ett liiitet snäpp längre. Dessutom tror jag inte att de söker svenskar, trots att jag visst har etnisk bakgrund, precis som alla andra. Det de menade och därför skulle ha skrivit i annonsen är troligen "har du annan etnisk bakgrund än svensk" eller dylikt. Men det är ofta så att man är hemmablind. Den egna etniciteten är normen och det är alla andra som är avvikande. Den egna etniciteten är osynlig för den är ju "normal". Lite på samma sätt som att mannen är normen i många kulturer (även den svenska till viss del) och kvinnan är den som är avvikande.

För övrigt är etnicitet inte det samma som nationalitet, även om det ibland överensstämmer. Kurder, flamländare och samer är exempel på olika etniska grupper utan egen nationalstat.

Tredje felet: Äh, det är bara det att jag är emot telefonförsäljning.).

Är vi släktingar allihop?

Hörde på radion häromdagen. Sångerskan Titiyo påstods ha en släkt på inte mindre än 140 000 personer, räknat med ingifta. Kan det verkligen stämma? Hur gör de vid släktträffar? Hyr de Central Park? Men jag vet inte hur noggrant de räknar med vad som är släkt och inte. Om vi går tillräckligt långt tillbaka, är vi inte alla släkt med varandra egentligen? Oavsett om man tror att vi alla kommer från aporna eller från Adam & Eva har vi ju samma ursprung, och då borde vi alla vara släkt, eller hur? Man skulle kunna baka in en fredstanke i det där. Någonting i stil med "Rör inte min släkting!" eller "Vi kan ju inte kriga mot våra egna släktingar!". Eller också kanske man tror att vi är ättlingar till utomjordingar från olika galaxer som har slagit rot här på jorden vid olika tidpunkter för många år sedan. Det finns ju så många teorier om allt....

Rapport från en ålandskryssning

Tänk att det kan hända så mycket på en ålandsbåt. Sambon hittade 160 kr på golvet! Sånt händer ju nästan aldrig annars. Ärlig som hon är tänkte hon lämna in pengarna i närmaste bar, eller åtminstone höra sig för om det var någon som hade tappat dem, men jag fick henne på bättre tankar. Jag menar, visst kan man lida med den som tappade pengarna, men skadan är ju redan skedd. Hur stor är chansen att få ett ärligt svar om man frågar om någon tappat pengar? Hm. I och för sig kan inte den som tappat pengarna hunnit så långt, pengarna ligger nog inte orörda på golvet särskilt lång tid . Men ändå, chansen att pengarna hamnar hos den som tappade är nog rätt liten. Dessutom gick ju pengarna till bättre behövande, d v s till oss.

Det mest surrealistiska var nog ändå en annan grej som blottade sig. I bokstavlig bemärkelse alltså. Vi trodde knappt våra ögon, men när vi skulle lämna a´ la carte-restaurangen står det en man i korridoren, på andra sidan rutan och viftar mot sina kompisar med sin dingelidong (!). Nog för att vi befann oss på en ålandsbåt, men jag och sambon var tvungna att fråga varandra: "Såg jag just det där?".

I tax-free-shopen fanns det både Finlandia Mango och cigaretter av märket Salem. Gulligt av dem att försöka anpassa utbudet till mig (jag praktiserar i Salem), men jag inhandlade inget av detta. I stället blev det vin och choklad. Hade gärna fotat produkterna med anknytning till mig, så fånig är jag, men i somras fick jag mig en avhyvling när jag försökte fota i en butik (mer om detta i ett senare blogginlägg). Kanske var det därför jag avhöll mig från att fota denna gång.

Självklart avnjöts en buffé också. Eller avnjöts och avnjöts. Visst var det helt okej käk och sällskapet var det inget fel på, delvis i alla fall. Men det blir ju lite konstigt med ålandsbåtbufféer. För det första var det lite märkligt ur ett socialt perspektiv. Vi parades ihop med en snipig kvinna och hennes småsnipiga dotter. Fick dela bord med dem. Sedan blir det ju lätt lite märkligt på tallriken också. Själv hade jag bland annat lax, köttbullar, potatis, ris, cous-cous, currysås och prinskorv på samma tallrik (dock ingen mango). Vilken gourmand man är!

Sammantaget en intressant resa ur socialantropologiskt perspektiv alltså. Dessutom har ju den isolation från övriga samhället som en kryssning innebär även den fördelen att naturliga tillfällen till ostört samkväm med resesällskapet uppenbarar sig. Det är något speciellt med hytter.

EL MANGOS NAKENCHOCK!!!

Efter starka påtryckningar kan jag inte stå emot längre. Här är jag, blottad i all min nakenhet som Gud skapade mig visar jag härmed mitt (frukt)kött för er. Enjoy!

No more mr Nice Guy

Det finns ett antal yrkesutövare som man är lite mer misstänksam mot än andra. Sälklubbare, hantverkare, bilmekaniker, bödlar, lärare i teknik och fysik (just på denna punkt beror det dock nog mest på mina egna traumatiska minnen av dessa lektioner), körsnärer, obducenter, lapplisor, vd:ar i stora företag (de flesta är nog samvetslösa psykopater med vassa armbågar). Ja, listan kan göras lång. Men värst är kanske ändå telefonförsäljarna. Jag har länge varit misstänksam mot de jävlarna, men jag har tänkt att jag ska ge dem en chans, inte vara otrevlig som så många andra instinktivt är så fort det visar sig vara en telefonförsäljare på andra sidan tråden. Från och med idag är det dock no more mr Nice Guy som gäller. Här är orsaken: En DN-försäljare ringer och frågar om jag är intresserad av att förlänga vår prenumeration. Jag gör det lätt för mig och säger att det inte är mig du ska prata med, det är min sambo, för hon är den som är mest intresserad av DN (vilket också är sant, i alla fall beträffande pappersvarianten). Jag ger honom då vänligt mobilnumret till sambon. Några minuter senare ringer sambon och berättar att telefonförsäljaren sagt att JAG var intresserad, men att hon skulle ta beslutet. Ja, det var ju också ett sätt att tolka på! Som fan läser Bibeln, typ. Sambon genomskådade dock bluffen. Men nästa gång kan detta drabba dig. Mitt råd till dig är då att vara otrevlig från första början, alternativt fråga försäljaren om hans hemnummer och i fall du får störa honom ett par minuter på HANS (eller hennes) lediga tid.

Connex-minuter

Sambon har kommit på sitt eget lilla sätt att dämpa mitt lilla internetmissbruk: Att själv ockupera datorn. Nu ikväll sa hon att hon bara skulle sitta 5 minuter vid datorn. Jo tjenare. De där 5 minutrarna måste ha varit connex-minuter, för enligt min mentala klocka (höll på att skriva min biologiska klocka men det hade ju blivit lite fel...) var det runt 50-60 minuter. Jag antar att hon gjorde det för mitt eget bästa.

Ett av livets små mysterium

God Jul & Gott Nytt År önskar Rune och Ulla, Tallmyra! Fick ett julkort idag med den texten idag. Lite sent kan tyckas. Men saken är den att Rune och Ulla inte är några bekanta till oss. De hade bara skickat lite fel. Konstigt nog var julkortet också stämplat "Åter avsändaren", men ändå hamnade det i vår brevlåda. Se där, ett av livets små mysterium.

Annars behöver man ju inte alltid kunna adressen helt korrekt för att brev och kort ska komma fram. En gång skickade jag ett kort från Grekland till min morbror i Nässjö. Hade bara med för- och efternamn och Nässjö, Sweden. Det kom fram. Men så är morbrodern ensam om sitt namn i Sverige också. (Mitt eget namn fick 210 000 träffar när jag googlade det häromdagen).

Apropå morbrodern träffade jag honom, plus de gamla vanliga närmaste, ikväll. Det var länge sedan sist. Numera tycker jag faktiskt att det är riktigt trevligt att träffa tjocka släkten och sitta ner och babbla med dem. Så har det inte alltid varit. Vuxenpoäng på det, antar jag.

Snö och sol

Var ute idag och tog lite foton. Det var så fint ute med snön som vilade över träd och bäddade in bilar, gräsmattor och allt möjligt i ett tjockt täcke. Dessutom var det väldigt klart ute. Konstigt nog var det dimmigt hela dagen där sambon jobbar, vilket inte är mer än max 1 mil hemifrån. Skönt att jag kom ut innan solen hade gått ner helt, men det var snudd på att jag missade solen, trots att jag gick ut nästan direkt efter att jag gick upp ur sängen. Väcktes av ett telefonsamtal kl 12.40... Dygnsrytmen blir lätt lite skev när man har jullov och därmed inte något som strukturerar ens vardag.

Det slog mig på min promenad idag att det är rätt fascinerande ändå att vi i detta land har dessa årstider som erbjuder både snö och minusgrader och sol och svett. Jag är ju ett stort fan av woophy, som ni som läst denna blogg tidigare vet. I sammanhanget känns det därför kul att kunna visa omvärlden bland annat dessa klimatskiftningar. Vill ni söka efter mina foton på woophy så kan ni söka på användarnamnet MJSweden.

Ett kul sätt att se på världen

I rött är de länder som jag har varit i. Räknar inte med Norge, eftersom vi bara åkte över gränsen och köpte en Fanta där en gång. Sedan har jag kapat av bland annat Alaska också, det såg så fånigt ut att den stora landmassan var ifylld bara för att jag varit i Kalifornien. Hittade länken till den här skojiga färgläggaren hos Virvla.

En kvinna kan också vara en man

Priset till vänster är inte tilldelat mig, utan till min sambo (än en gång snyltar jag alltså på min sambos prylar till min blogg, men jag tror inte att hon hade tänkt blogga om detta). Men min sambo är ingen man. Hon är i högsta grad en kvinna, tro mig. Ändå har hon fått detta pris, något slags pris som delas ut internt i bowlingklubben hon spelar. Nu kan man ju kanske tycka att bowling inte är lika feminint som konståkning, rytmisk gymnastik eller konstsim. Men är inte det här lite att ta i? Att det delas ut till kvinnor av kvinnor gör det bara än mer konstigt. Detta är bara ytterligare ett bevis i mängden för att vi lever i ett samhälle där mannen är norm, antar jag. Riksdagsman, talesman, ombudsman, flickspelarna i Brommapojkarna, att fotboll för damer (eller snarare tjejer eller kvinnor) kallas damfotboll men bara fotboll när männen spelar, pronomenet man, att kvinnor i juridisk mening kan vara en god man, att människa är man på engelska - listan på exempel kan göras lång. Det enda som väger upp en gnutta åt andra hållet är väl att även män kallas för sjuksköterskor. Fast det väger ju ganska lätt. Eller kommer ni på något mer?

Mr Versace

Igår var det som bekant nyårsfton. Och kan man tänka sig, El Mango hade slips på sig! Ni som känner El Mango vet att han inte är någon slipsmänniska på något vis. Det ingår liksom inte i hans klädkultur. I El Mangos kultur är attribut som jeans, mysbyxor och bajenkläder mera naturliga inslag. Men man är ju inte sämre än att man kan bjuda till lite. Och fan vad snygg jag blev! Ett litet bildbevis kan åskådas här intill. En skönhet klär ju i och för sig i allt, men i en Versace-slips var det nog tur för sambon att vi höll oss på hemmaplan. ;-) Fast sambon var ju förstås själv uppiffad och erhöll höga poäng på snyggskalan. En förklaring till Versace-iklädandet är på sin plats: Det var londonpolaren på sverigebesök som tvingade på undertecknad strypsnaran. Samme man tvingade även på hela sällskapet partyhattar. Fånigt men kul, och ett litet, litet socialt smörjmedel då personer träffades som aldrig gjort det förut. En lyckad kväll blev det. Ett fint minne bland flera från kvällen var annars mögelosten med flytande honung. Try it, you´ll like it!