Thérèse bloggade förut om sina mer eller mindre jobbiga erfarenheter av grannar. Jag kommenterade då att jag "vann" angående att ha haft värst grannar. Hon vill nu läsa vad jag har för bittra erfarenheter. Förutom psycho-grannen som jag tidigare berättat om, är detta min historia:
Den första egna lägenheten jag hade var ett litet råttbo på 21 kvm i ett s k "hotellhem". Det hade ingenting gemensamt med det som är prototypen för hotell. Varför det kallades hotell var för att det var tänkt som ett tillfälligt ungdomsboende. Men man kunde bo där i flera år.
Ett eget rum hade jag. Kök och badrum delades dock med en annan ung man som hade en lite annorlunda syn på vissa husliga detaljer. Jag vet inte om det var en kulturskillnad. Skåning var han i alla fall. Han var allmänt sluskig. Det värsta var nog precis när jag flyttade in. Han bodde redan där då. Jag tyckte att det luktade väldigt illa. Det luktade som att det kom från kylskåpet. Efter en genomsökning visade det sig att det som stank var ett mjölkpaket. Det var gammalt. Väldigt gammalt. Det var flera månader gammalt... Jag kunde inte låta bli att fråga varför han hade ett flera månader gammalt mjölkpaket i kylen. Han svarade på ett självklart sätt att det tillhörde han som hade bott i mitt rum innan. Tokgrannen verkade inte tycka att det var ett dugg konstigt att mjölken fanns kvar, det var ju inte hans grej. Behöver jag tillägga att jag aldrig badade i badkaret? En annan sak, som egentligen inte hör hit, är att jag hade en granne i det huset med exakt samma för- och efternamn som jag. Mina namn är väldigt vanliga i och för sig, men ändå. Det var en utmaning för brevbäraren.
När jag var liten hände det en gång att grannen ovanför kom och hälsade på. Men han tog inte den vanliga vägen via trapphuset. Nej, han tog balkongvägen! Han klättrade ner från våning 4 till våning 3 (som egentligen var som våning 6 resp 5, p g a nivåskillnaden mellan fram- och baksida på huset). Jag var för liten då för att komma ihåg varför han ville hälsa på oss den gången och varför han valde den tämligen livsfarliga vägen att ta sig till oss. Men han och hans mamma som bodde ovanför hade båda problem med alkoholen och brukade bråka rätt rejält. Jag tror att han slog henne också. Kanske hade hon låst honom ute på balkongen? Oss var han dock inte hotfull mot.
På ett annat ställe hade jag en granne som började spelade reggae skithögt sent på natten. Jag tog mod till mig och ringde på och bad honom sänka. Han såg rätt pårökt ut, men sänkte snällt volymen rejält. Lite känsligt då det var vårt första möte. Han blev senare vräkt (dock inte min förtjänst).
En fjärde granne på ett annat ställe var ett borderline-case. På riktigt alltså. Det hade han avslöjat för min syrra som bott i lägenheten före mig och pratat med honom. En väldigt trevlig kille, en riktig svärmorsdröm, som verkade väldigt harmonisk. Men under ytan vilade tydligen demonerna. Han hade försökt ta livet av sig innan jag flyttade in. Brandkåren (eller var det polisen?) hade blivit tipsade och slog in dörren med slägga. När jag bodde där satte han sig en gång på taket och hotade med att hoppa mot döden. Någon anhörig eller polisen eller ambulanspersonal lyckades dock övertala honom att inte göra det.
Trots de tokiga grannarna har jag inte bott så mycket i typiska problemområden. Det ställe som varit bland de lugnaste för mig, är det område som har lägst status av de ställen jag bott på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Haha vilka kul historier. Ja, skåningar är knepiga... Jag har också haft en granne som spelade reggae högt och jämt. En sen kväll bad jag honom sänka. Fan vad det kändes skumt. Jag hade snarare varit van att jag eller mina kompisar hade fått påhälsningar av grannar som ville att vi skulle sänka musiken på fester och sånt. Från att han varit en som det klagades på blev man alltså en klagare. Kändes inte helt bra.
Jag tror stenhårt på att ju finare område, desto skummare grannar. Alltså måste du ha bott i rättså välbärgade områden :)
Grannar är minst sagt intressanta och ibland läskiga varelser. Du verkar ha varit med om mycket skumt när det gäller det. Jag gillar inte mina grannar. Mitt emot mig bor en gubbe som väger vääldigt mycket. Svårt att säga hur mycket men minst 200 eller 250 kg i alla fall. Han luktar och ibland sipprar det ut dålig unken lukt genom hans brevlåda ut i trappuppgången. Sen har jag tant Herta på 85 bast som röker mer än 3 tonårsbrudar tillsammans. Fyfan. Skönt att flytta från detta sovjethus. Men grannar kan vara bra. En av mina bästa tjejpolare går under namnet SN (supernabo=supergranne på slangtyska) Vi har växt upp tillsammans och gått i samma klass hela livet. Det är ett exempel på en bra granne :).
Hahahahahaaa ja det var säkert för att han var skåning, jag hade en pojkvän en gång som var därifrån...*fnissar*
Thérèse - Ja, jag känner igen känslan. Det känns lite skumt att ta rollen som "surkärring" när man har en självbild av sig själv som en någorlunda ung människa. Men ibland är man tvungen.
Sofia - Jag och ordet "välbärgad" rimmar rätt illa även om jag har bott på kungliga Södermalm (i Bajenland) en tid. :-)
Emil - Tänk vad nära man bor sina grannar och ändå är man helt olika människor med helt olika liv. Och tur är väl det. Det sistnämnda alltså.
Virvla - Det där förstärker min teori! ;-)
Jag saknar mina nudistgrannar lite... Det är inte lika roligt nu. De bodde snett under min balkong i en etta med kök, och hade inga gardiner. Såg extremt bohemiskt ut. Och de gick alltid omkring i underkläder eller inga kläder alls. Ett ungt par i 25-30 års åldern. Tyvärr var det oftast killen, och han hade t ex en sjuk ovana att laga all sin mat naken. Att först stå och skära sallad naken och sen sätta sig och äta... nej.. urk..
Nu är det bara sura gubben kvar. Han bor en våning upp från min balkong. Han stirrar alltid på mig. Surt. När man står på balkongen och röker stirrar han på en med extremt bister uppsyn. Han går också alltid omkring med sliten t-shirt. Så har han ofta på sig sin gamla zip-jacka med SL-märke på ryggen.
Han ser alltid sur ut. Han stirrar alltid. Rör aldrig en min. Hjälper inte att vinka, skratta, sura, stirra tillbaka, dansa vals eller något annat skoj man kan göra på en balkong.
Bitter busschaufför någon? ;)
ja du mangon, du skulle sett hans lilla lägenhet...äckligt tyckte jag. vardag tyckte han.
Har samma uppfattning. Jag har bott på olika ställen i innerstan och även i närförorten. En gång bodde jag i ett område norr om stan som inte har så bra rykte. Det området var helt klart lugnast
Jag bodde i ett "dåligt" område i tre år och trivdes jättebra - tills det flyttade in grannar som spelade vit makt-musik på högsta volym halva nätterna. Jag sa till dem, men det hjälpte inte, så jag flyttade.
Hamnade i ett trappuppgång där flera grannar hade sociala problem. Det var värre, för de öppnade inte ens när man ringde på och ville prata. Jag stod ut i ett halvår med fester och ambulanshämtningar mitt i natten, flyttade sedan igen.
Trivs där jag bor nu (bostadsrätt) :-)
Vi hade ett par grannar som pöka i flera timmar och damen skrek helt vild precis hela dj.... tiden. Det började när vi gick och la oss vid 00.00 och höll på så där i flera timmar, kväll efter kväll precis ovanför oss. (Vi funderade lite lätt på vad de tog för något.) Nåväl, till slut ruttnade jag och gick å plingade på trots sambons protester. Stammade fram att huset var lyhört varpå damen blev högröd i ansiktet. Efer det blev det tyst och hon slutade hälsa. .......... Det var det värt!!!
Jag glömde nakna farbron som precis som Andreas nudister lagade mat helt näck. Förstår inte riktigt den prylen. Har man missat något? Det roliga är att sambon var mest förskräckt över nakengubben. Frågan är om det hade varit lika "otäckt" med en nakengumma?
Skicka en kommentar