På Bloggportalen läste jag en tänkvärd artikel av Hanna Flodr, som ligger bakom bloggen mammamu (länk nedan). Bloggande kan vara väldigt kul, men det gäller att passa sig så att det inte blir för mycket av det goda. Härligt, härligt, men farligt farligt, som den gamle gode Björn Skifs skulle ha uttryckt det. Här är Hannas artikel:
Jag började blogga den 25 juni. Den 13 september orkade jag inte mer. Under denna korta period gick bloggen från att vara min bästa vän till min fiende. Eller rättare sagt, jag gjorde bloggen till min fiende.
I början var allt rosenrött och skimrande. Ett helt nytt sätt att uttrycka sig på. Befriande. Jag skrev för att det var roligt, för att jag tyckte att jag hade saker att berätta. Jag hade precis inlett min sommarpraktik och var mitt ute på den engelska landsbygden bland kor och bönder, något som för en inbiten stadstjej presenterade den ena komiska poängen efter den andra.
Så jag skrev. Och skrev. Oftast i flera timmar varje kväll. Jag hade skoj. Efter ett tag började kommentarerna droppa in. Alla var de positiva. Om hur bra jag skrev. Om hur rolig jag var. Jag blev jätteglad. Kände att "hey, titta - jag duger visst!". Det var en euforisk känsla, nästan som den där man får när man inser att den man är förälskad i känner likadant. Balsam för egot.
Sakta men säkert började bloggen dock leva sitt egna liv. Avsaknaden av anonymitet förhindrade mig att lämna ut åsikter om folk i min omgivning och gjorde mig även tveksam att gå in på djupet om min ångest och mina begär. Fegt? Javisst! Men samtidigt en undermedveten överlevnadsstrategi någon skulle ju kunna använda mina ord emot mig.
Från att ha varit ett forum där jag kunde skriva om allt blev bloggen med andra ord mer och mer ett med sina begränsningar. "Hmm, det där kan jag inte berätta. För mycket Kafka. Och det där är lite väl personligt. Och inte det där heller, det har jag redan skrivit om".
Så det blev sådär lite småmysigt, lite lätt underhållande och inte särskilt provocerande. Fridfullt puttrade det på. Kommentarerna fortsatte rulla in och genom att vara det enda sättet jag kunde övervaka min popularitet på (då jag var för oteknisk för att installera en statcounter) så lät jag dem snart omedvetet styra texternas innehåll: humor = stor respons; ångest = liten respons. Nu hade inte bara vant mig vid uppmärksamheten, jag hade även blivit beroende av den, börjat kräva den. "Se mig, läs mig, älska mig!" Mina förväntningar på mig själv växte och gränsen mellan mig och bloggen suddades ut: i egenskap av skribent var jag ju bara lika bra som mitt senaste alster, mitt senaste inlägg. Men i takt med tiden blev superlativen färre och färre. Plötsligt satt vi där i tv-soffan, jag och läsarna. Tysta. I uttvättade myskläder. Den oskyldigt sprudlande nyförälskelsen hade försvunnit och ersatts med vardagens obekräftelse. Nervöst sneglade jag på alla andras bloggar; alla verkade de så mycket bättre, så mycket roligare, djupare, meningsfullare. Nog måste väl mina läsare ha märkt det också?
Dagarna blev kortare. Min praktik slutade och jag var inte längre omgiven av en outsinlig källa av komik. Med höstens intåg kom även mörkret. Jag ville så gärna, så gärna skriva om mörkret. Men någonting hindrade mig. Jag vågade inte. Jag vågade inte blotta strupen med risk för att kanske bara få en axelryckning till svar. Jag vågade inte visa de mindre smickrande sidorna av mig själv av rädsla för att inte duga. Jag var ju rolig. Eller?
Bekräftelsen hade blivit till en drog; jag skrev inte längre för mitt nöjes skull utan för att kompensera för min osäkerhet. Plötsligt styrde bloggen MIG. Det enda sättet att få tillbaka kontrollen var att sluta blogga. Valet av själva tidpunkten var spontant; jag gick in i väggen på måndagen. Hårt. Och jag slutade skriva på tisdagen. Det kändes underligt befriande.
Det har nu gått en månad sen jag bloggade senast. Jag känner mig fortfarande fri, även om det ibland känns lite vemodigt, som om jag har förlorat en kär vän. Av och till får jag suget att skriva, men jag vet att tiden inte är mogen ännu. Inte förrän jag gör det av rätt anledning. Inte förrän JAG styr bloggen. Inte förrän jag vågar lita på mitt eget omdöme.
För genom att vara beroende av vad andra tyckte så stack jag kniven i mig själv.
Hanna Flodr, frilansjournalist och blivande veterinär. Sedan en tid tillbaka så har hon bestämt sig för att det är hon som bestämmer på mammamu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
ja , det verkar vara en del som far lite illa av bloggandet.
i och med att man bloggar vill man kanske träffa några likasinnade eller diskutera lite småfåniga saker som försigår där ute men det kan för en del bli jäkligt stort.
Givetvis vill även jag ha en hel hög med läsare för det skulle vara " kul " men jag är jag och inte alla är det så jag förblir nog en ganska småmedioker bloggare men det tror jag bara passar mig.
fame is a bitch
när man börjar känna press, och att det liksom inte är KUL att skriva längre då ska man ta en paus tycker jag. Det här med bekräftelse... beroendeframkallande.
Mycket tänkvärt. Jag skulle nog bli jättenojig om jag fick för många läsare, fast det är kluvet, samtidigt vill man ha fler och fler läsare.
Jag tittade på dina bilder på Woophy. Jättefina. Svenska naturbilder kan ge mig rejäl hemlängtan. Kul med bilbingo, jag har varit på det en gång i norra Uppland. En upplevelse. Tyckte mig även skymta kobingo på några bilder :-) När jag berättade om kobingo för några spanjorer blev en minst sagt chockad och en kunde inte sluta skratta
El Pedro - Jag tycker inte att du är medioker! :-)
Anna - Ständigt denna bekräftelse. Vi är nog många som är lite suckers för det. Men det ingår väl i att vara människa, antar jag.
Thérèse - Tackar. :-) Men någon kobingo har varken jag eller min kamera varit i närheten av (tyvärr). Bilbingon gick vi plus på. Jag och min oäkta svärmor fick bingo och vi fick då tuta för att signalera det.
Jag tror inte att mängden läsare är det avgörande, även om det säkert kan bidra. Det viktigaste är hur man förhåller sig till bloggosfären.
Men kossan som sprang runt på vägen , var inte det kobingo?
Thérèse - Nej, den hade faktiskt rymt från sin kohage på nåt vis! Sambon ringde polisen, som sa att de i o f s inte hade någon "cowboy", men att de skulle försöka fixa det där ändå på nåt vis. :-)
men det är så lätt att få bekräftelse. Se till att så ivägen för folk i kommunlatrafiken , slöa i kösystemet i kassan.
då får ni uppmärksamhet garanterat :)
Fast jag kan känna igen mig lite. Efter det att jag - efter några månaders bloggande - kom ut ur garderoben och lade ut min blogg på Nyligen, så har nog mitt bloggande förändrats. Jag måste emellanåt påminna mig om att jag skriver för mig själv, och inte för omvärlden (nu är min läsekrets begränsad, så det är ju ingen större uppoffring jag gör).
Men jag har raderat ett inlägg, om min styvfamilj (som jag iofs gillar, men som är lite speciella), när min styvsyster fick reda på att jag bloggade.
Vårt behov av bekräftelse är nog vår största fiende.
Skicka en kommentar