Apropå förra inlägget gillar jag alltså verklighetsbaserade böcker. Även verklighetsbaserade filmer samt dokumentärer intresserar mig. Jag kan varmt rekomendera t.ex. Lasermannen, Ondskan och Vi lever. Alla dessa böcker har blivit film eller TV-serie, men böckerna är mycket bättre. Jag har också varit en sucker för dokusåpor, men det intresset har svalnat p.g.a. inflation i antalet såpor och upprepningar i innehållen samt ofta ointressanta deltagare. Förmodligen förklaras mitt intresse för andras bloggar också av min dragning till verklighetsbaserade medier.
Jag har aldrig känt mig särskilt lockad av CSI (på Kanal 5). Då kollar jag hellre på FBI Files, Forensic Detectives eller dylikt på Discovery. De är ungefär som CSI, fast baserade och rekonstruerade på verkliga fall. Inte heller har jag någonsin varit särskilt intresserad av science fiction- eller fantasy-genrerna och som barn var jag aldrig intresserad av Star Wars, Stålmannen, Läderlappen, Fantomen, He-Man eller liknande orealistiska serier. Visserligen gillade jag Kalle Anka och Fragglarna, trots att det är rätt orealistiskt med t.ex. pratande ankor, men innehållsmässigt var de på sätt och vis mer realistiska i jämförelse med mycket annat. Inte heller var jag som barn intresserad av att leka krig. Det handlade inte så mycket om min pacifistiska ådra som att jag tyckte att det kändes fånigt att peka med låtsaspistoler mot varandra, just för att de var på låtsas.
Jag vill inte säga att det ena är bättre än det andra. När jag var liten var jag lite stolt över att jag inte höll på med tramsiga he-mangubbar (killarna som lekte med dessa gubbar tyckte att tjejerna var fåniga som lekte med dockor, men egentligen är det ju samma sak). Men man borde nog se det som en tillgång att ha fantasi nog till att finna glädje i att leka med dockor eller gubbar. Hur som helst gick det ingen nöd på mig. Jag lekte andra lekar som roade mig mer, och jag använde min fantasi på andra sätt.
Varför tror Facebook att jag är intresserad?
3 veckor sedan
18 kommentarer:
du borde läsa "Ninas resa", finns även som film. Men som vanligt är ju boken mycket grymmare!
verklighetsbaserat is the shit! förutom vissa amerikanska smörfilmer...
lasermannen och ondskan är två av mina favoritböcker, sträckläste båda!
Aj agrii med ovanstående =)
En bok/film som fortf sitter i min skalle sen tonåren är "Gänget i tunnelbanan" [som film heter den "Vi barn från Baanhof Zoo"].
Kanske ska laddas hem och ses om i "vuxen" ålder =)
Tack för tipsen! Fortsätt gärna komma med fler tips!
Tänker inte komma med tips då fantasi är en av mina starka sidor, och fantasy och sci-fi är sånt jag gillar starkt.
Men pilutta dig då! ;-)
wtf?
dissar du he-manfigurer?
man kunde ju ha extra kul med dom om man slet loss en arm och fyllde överkroppen med ketchup....för att få en trovärdig finish när vi sköt sönder gubbarna med luftgevär.
actionfigurer var ju the shit på sin tid....även nu. Jag köpte en ny krigsgubbe för att ha vid PC´n för ett år sedan.
men så närmar jag mig 30 också ;)
Håller med , verklighet är grejen
Jag håller med, även om jag älskar CSI. Och avskydde ondskan.
En filmrecencent skrev en krönika om det i Damernas värld en gång och den hade som poäng just att det är fett onödigt att hitta på en massa när det finns så mycket som är tagiskt, roligt, imponerande, romantiskt, otroligt osv. i verkligheten.
Lasermannen is the shit.
Förresten läs Gränsen och Ok Amen av Nina Solomin. Kanonbra men lite otäcka. Den första handlar om afrikanska flyktingar som försöker ta sig in i Europa via sydspanien eller kanarieöarna.
Den andra handlar om ortodoxa judar i New York
El Pedro - WTF! Jag såg ytterligare en bil med WTF på reg.plåten idag!
Den där luftgevärsleken hade jag tyckt varit kul. Men då gör man nåt verkligt av gubben, inte bara leker fantasilekar.
Actiongubbar går inte hem hos mig, men skulle de göra en leksaksgubbe av t.ex. Nacka Skoglund, Magnus Lefvert eller Max von Schleebrügge skulle jag vilja ha en sån.
Sofia - Hur kunde du låta bli att gilla "Ondskan"?
Den där recensenten har en poäng där. Men visst finns det annat än verklighetsbaserat som är bra.
För tydlighetens skull ska vi väl säga att boken Lasermannen is the shit, Lasermannen är bara shit.
Thérèse - Tack för tipsen!
Ondskan var en katastrof. En expressenstory där man utger sig för att vilja upplysa men i själva verket säljer lösnummer på brutalt våld. Sen är det klart att det kan ha hänt för det. Men det är ett jäkla vältrande i blod kryddat med övermanliga repliker som jag inte kan uppskatta.
Men det är förstås en personlig åsikt.
Den där krönikan i DV var faktiskt rätt klyschig, men lite sant var det allt.
Sofia - Pratar vi om samma sak nu? Expressenstory? Jag syftar på Jan Guillous bok om hans uppväxt på Lundsberg (eller vilken internatskola det nu var). Om verkligheten var blodig och full av machorepliker är det förstås det som också ska återges. Jag gillar varken macho-attityd eller våld, men det kan vara intressant att läsa om i fall det är baserat på verkligheten.
Om man nu kan kalla den verklighetsbaserad... både Gullos familj och före detta skolkamrater har ju sagt att dom inte känner igen sig alls, att han fabulerat och att han verkar ha förlorat koll på vad som är verklighet och vad som är fiktion.
Man pratar ju sällan om boken som självbiografisk heller. Man säger väl på sin höjd att den har självbiografiska inslag. Det är i allla fall min erfarenhet.
Okej, du verkar ha mer koll på detta än jag. Men det jag skrivit innan gjorde jag i tron att "Ondskan" är en helt eller till stora delar självbiografisk, bok.
Men någon expressenstory är det väl ändå inte?
Jag lekte med mon-chi-chi dockor i slutet av 70-talet, det gjorde många killar på den tiden. Annars gillar jag realism, ju sunkigare desto bättre, tex i bloggen "där malt möter spår". Jag gillade enbart fantis, som jag läser fortfarande (jag kan köpa en ny på affären), men den finns inte i Spanien. Bakfyllesega med en fantis och chips och läsk i sängen var min favorit.
Ondskan gillade jag. När jag var liten var det vanligt med barnprogram som detaljerat visade hur man producerade olika saker, som tex cornflaces och träskor (Hajk).
Mon-chi-chi kommer jag ihåg. Jag hade ett sånt som penntroll har jag för mig.
Jag har aldrig köpt Fantomen. Däremot har jag vunnit en fantomenbok i en tävling i Aftonbladet. Men den läste jag aldrig.
Skicka en kommentar