Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att slå på mobilen. Den plingade till om att jag hade ett meddelande på svararen. Det löd så här: "Hej, jag ringer från ***** tingsrätt, **** heter jag, jag skulle vilja att du ringer upp mig". Det var ju också ett sätt att börja en ny dag på. Genast började jag gå igenom i huvudet vad jag skulle kunna ha varit inblandad i för kriminell verksamhet. Osexigt nog blev det ganska tomt i huvudet i sökandet efter sådan information. För ett ögonblick kände jag mig lite moraliskt suspekt som valde att stanna hemma från min praktik idag (även om jag hade mina skäl), men jag kom snabbt fram till att det ändå inte kunde intressera tingsrätten. Inte heller dök det upp något om vad jag skulle kunna ha bevittnat.
Jag ringde upp kvinnan på tingsrätten. Hon sade att jag hade blivit kallad till förhandling, men inte dykt upp. WTF??? tänkte jag och frågade försynt vad saken gällde. Jo, jag var tydligen vittne till ett hot mot tjänsteman vid en krog i mitt lokala förortscentrum. Detta skulle ha ägt rum i februari. Nu fattade jag ingenting. Jag förklarade att jag varit på krogen i fråga en gång (när jag nu tänker efter är det fler gånger, om man räknar med de gånger jag ätit lunch där) och det var inte i februari. Hon frågar mig då om jag bor på den adressen som jag bor på. Jag svarar att det gör jag. Men när hon sedan frågar om jag heter **** (grannens namn) klarnar allting. Grannen har ett efternamn som skiljer sig från mitt efternamn med bara två bokstäver. Bådas efternamn är mycket vanliga. Dessutom har vi samma förnamn. Det händer rätt ofta att jag får hans post (hoppas att han lägger min post i min brevlåda också). I ett annat hus som jag bodde i förut var vi två som hade både samma förnamn och samma efternamn. Fast vi bodde i alla fall på olika våningsplan. Hade vi inte gjort det hade posten hamnat fel ännu oftare. Vet inte hur man skulle fått skilja oss åt då. Man hade kanske fått börja använda sitt mellannamn?
Jag blev ändå lite förvånad över tingsrättens arbetsmetoder. Hon som jag pratade med visste nu inte hur hon skulle få tag i min granne. Hon undrade om jag visste om han var bortrest eller nåt. Det visste jag inte, men jag erbjöd mig att säga till honom angående ärendet om jag såg honom. Det tyckte hon lät som en bra idé.
Varför tror Facebook att jag är intresserad?
3 veckor sedan
9 kommentarer:
fan , inget kul uppvaknande.
Man kan ju faktiskt ifrågasätta deras arbetssätt och dessutom fundera på varför de inte är lite nogrannare när de skall kolla upp allvarliga saker som detta?
Statliga saker is not the shit
Rättssäkerhet minsann!
Visste du att jag kunde haft samma vanliga efternamn som dig om inte min morfar bytt?
Sen kan man ju fråga sig vad som är jobbigast. Ha samma efternamn som jättemånga andra eller aldrig få sitt efternamn rättstavat för att ingen fattar hur det ska stavas för att de aldrig hört det förut?
Jisses...
För några år sen tappade jag bort en mobiltelefon. Ett tag senare dök den upp hos polisen som skickade den till posten på min gamla ort. Eftersom jag hade flyttat kunde jag inte hämta ut den där luren utan den skickades tillbaka till polisen som då skickade den till polisen på min dåvarande ort. Dessa ringde till min syster(!) och frågade om hon var just min syster, för de visste inte hur de skulle få tag i mig!
Det var ju inte så att jag hade skyddad identitet eller nåt. De kunde ta reda vem som var min syster, men inte bläddra lite i telefonkatalogen...
Underligt! Det där är verkligen inte ett rättsäkert sätt.
I say...posten. Blame it on the brevbärare ;)
nä det sura är att grannen kan få en fet räkning eftersom det är lag på att man ska vittna när man blir kallad. Att posten kom fel...tuff luck liksom
Jag föreslog hitta.se men det funkade inte sa hon om man har skyddat nummer.
Andreas - Nej, det visste jag inte. Där gick du miste om något fint! Skämt åsido så har jag och sambon funderingar på att byta efternamn någon dag för att vi har så vanliga namn.
Joshua - Det låter helt otroligt. Only in Sweden?
Stefan - Det är inte lätt att vara vittne på nåt sätt i Sverige. Noll säkerhet och bara skyldigheter. Inte konstigt att folk drar sig för att vittna.
Verkar underligt. Tänk om en läkare ringer grannen och börjar berätta om en allvarlig sjukdom...
För några år sen blev jag av med en plånbok (väskan hängd på stolen på krogen , smart ,smart)
Jag polisanmälde. Inget hände förstås. Några månader senare åkte jag till Sevilla för att plugga spanska. I Sevilla ringer det på min mobil. En polis presenterar sig och säger att man har hittat vissa saker från min plånbok i en missbrukares lägenhet där man gjort husrannsakan. Jag är inte misstänkt för brott men mina saker är tills vidare bevismaterial som jag senare kan få tillbaka.
Så avslutar han samtalet med att säga att jag bör ringa mina föräldrar. Han hade ringt dit och sökt mig för jag var skriven där när jag pluggade utomlands. Han hade presenterat sig som polis men inte talat om för dom vad det gällde bara att han sökte mig. När dom frågade hänvisade han till tystnadsplikt. Men mamma och pappa blev kanske en aning oroade. Även om jag tror att dom alltid har varit rätt övertygade att jag levt hyfsat lagligt
Thérèse - Föredömligt arbetat av den spanska polisen! Fast lite flexibel hade han kanske kunnat vara och tala om för dina föräldrar vad det gällde just i detta fall?
Kvinnan som ringde mig namngav även den ordningsvakt som (troligen) utsattes för detta hot! Vet inte varför jag inte nämnde detta tidigare.
Ursäkta om jag uttryckte mig oklart , det var svenska polisen. Plånboken hade jag blivit av med på en uteservering på Avenyn i Göteborg ett halvår innan jag åkte till Spanien
Skicka en kommentar