SM-guld, SM-guld, SM-guld!

Vilken vecka! Först derbyseger mot aik på Söderstadion och upp i serieledning. Sedan förlovning. Sedan SM-guld i handboll! Dessutom strålande solsken och sommartemperaturer, symboliskt nog.

SM-guldet är inget annat än en riktig skräll. Det hade jag aldrig trott på innan säsongen startade. Som tränaren Magnus Grahn sade: Askungesagan är inget emot det här. Nej, det är svårt att argumentera mot det. För nio år sedan låg Bajen i division 4 och i Elitserien är detta bara fjärde säsongen. För sex år sedan såg jag Bajen spela i division två i Nacka Sporthall, bland ribbstolar och med nästan bara de närmaste anhöriga i publiken. Två nyblivna svenska mästare har varit med hela vägen. En av dem är den unge veteranen, kämpen och lagkaptenen Lukas Karlsson, 23 år. Den andre är tränare Grahn, mirakelmannen som av de flesta beskrivs som genomsympatisk. Det är dem väl förunnat att uppleva denna triumf. Askungen är en jämförelse, Åshöjden är en annan. Fast verkligheten överträffar faktiskt dikten. Hammarby har nått mycket längre än vad Åshöjden gjorde. Sagan om Hammarby blir ännu bättre om man betänker att föreningen så sent som i vintras förde en hård kamp mot skulder och ekonomiskt trassel som hotade att försätta klubben i konkurs.

Underbart med SM-guld! Jag och sambon satt i TV-soffan och skrek, svor, jublade och knöt nävarna om vartannat. Men man får tydligen aldrig ha det för bra. Derbysegern, förlovningen och SM-guldet var naturligtvis tvunget att vägas upp med feber och rethosta, både för mig och sambon. Jag som hade tänkt att vara så aktiv framöver: Hade planerat att spela innebandy, gå på teater, spela korpfotboll och spela tennis söndag-onsdag. Av detta blir det nog ingenting nu. Möjligtvis teater. Men jag antar att man har det rätt bra på det hela taget.