Passion

Det var någon som skrev något i stil med att kärleken till fotboll visar sig som tydligast i Royal League. Att kärleken till fotboll i december är som en mors kärlek till ett fult barn, ett barn med ett utseende bara en mor kan älska. Och visst är det väl så. Mitt Hammarby spelar inte alltid den bästa fotbollen, men det är MITT lag. Samtidigt ser jag det inte som en lojal uppoffring att ställa sig på ett 0-gradigt Söderstadion i december. Jag ser det faktiskt som en lyx. Att i och med Royal League få se några bonusmatcher off-season.

Rytterbro i målet gjorde en minnesvärd sista match för Bajen. Tyvärr kommer vi att minnas den för de två tabbar han gjorde, som resulterade i att en vinst för Bajen blev ett oavgjort resultat. Därmed tjänade också Bajen 150.000 kr mindre i Royal League. Och om vi missar slutspelet p g a Rytterbro kanske vi ska skicka en räkning till hans framtida arbetsgivare (om han nu får någon med tanke på tabbarna), eller varför inte till Rytterbro själv?

Det är som ni ser ingen dans på rosor att vara en passionerad fotbollssupporter. Men det är alltid något som berör. Och det, mina vänner, det är värt mycket.

Ett tillägg: Det är inte spelarna man älskar (även om de kan vara mycket omtyckta), de är utbytbara. Nej, det som man älskar är varken spelare, tränare eller någon annan - det är fenomenet Hammarby. Det är en fråga om identifikation. Hammarby är så väl sammankopplat med en själv. En bit av en själv. Så det är väl en form av egenkärlek antar jag. ;-)