Att smiska eller att icke smiska, det är frågan

Det har varit en bra sportperiod de senaste två dagarna för undertecknad. Smiskade upp min gode vän A igår i badminton med 7-15, 15-3, 15-2 och 15-7. Det är dock inte så mycket prestige mellan oss. Inte när jag vinner i alla fall... (då är ju allt bara som det ska ;-). Jo, visst är tävlingsmentaliteten påkopplad hos oss båda när vi spelar. Men det är alltid en positiv, vänskaplig stämning och när man sitter och snackar efteråt tänker man inte så mycket på badminton. I stället blev det bland annat prat om hur mycket man kan gå ner i vikt i samband med toabesök (för dig som vill väga mindre och inte har några skrupler om att ljuga för dig själv är vägning efter toabesök ett guldtips, kan göra mer skillnad än du tror).

Blev bjuden på bowling med sambon idag. Mycket trevligt. Det roligaste var inte att jag vann, där kände jag mig helt ärligt mindre prestigefull än vanligt. Det roligaste var nog rent bowlingmässigt att jag kunde känna mig stolt som bowlare i hennes ögon (hon spelar i bowlingklubb). Som jag bowlade idag (fick som bäst 180 p) verkar det ju faktiskt lite trovärdigt att jag en gång har fått 234 poäng, och att det inte är någonting som jag bara hittar på. Men det allra, allra bästa var faktiskt den kärlek som fanns i luften runt bana 8. Det kändes verkligen INTE som att jag smiskade upp sambon i bowling, det var ingen tävling mellan oss. Det var bara mysigt på alla sätt och vis. Annars är ju smisk något som är obligatoriskt i alla bra förhållanden... ;-)