Igår råkade jag ut för en riktigt lurig människa. Utrustad med mullvadsuppsyn, gröna skinnbyxor, bibliotekariefrisyr och vit käpp äntrade hon bussen och lade snabbt beslag på "ATP-sätet" längst fram. Att döma av hennes mundering (och till en liten del av hennes vita käpp) antog jag att detta måste vara en gravt synskadad människa, godtrogen som jag är.
Många rörelsehindrade och/eller äldre personer som sätter sig längst fram brukar behöva lite extra tid på sig för att fiska fram sitt färdbevis (oftast ett färdtjänstkort, som även gäller i SL-trafiken). Jag tänkte att så var säkert fallet även denna gång. Hon skulle visa kortet strax, bara jag gav henne lite tid, tänkte jag. Och om hon inte visade något kort kände jag mig inte mer nitisk än att jag tyckte att hon förtjänade att åka med ändå, synskadad som hon var. Så jag körde iväg från hållplatsen.
Det var några minuter senare som jag upptäckte det. Den "gravt synskadade" kvinnan hade en klocka runt handleden! Fan vad hon hade lurat mig hårt. Inte konstigt att hon inte hade något färdtjänstkort. Jag kände mig plötsligt lika bortdribblad och bortgjord som Abgar Barsom i duell med Samba-Erik. Samtidigt kände jag sympati för kvinnan. Tänk att göra sig besväret att dra på sig gröna skinnbyxor och svänga omkring med en blindkäpp bara för att få åka buss gratis. Hon måste vara sjukligt snål eller fattig. Eller finns det några andra situationer som jag inte tänker på där det är fördelaktigt att spela blind?
Du spelade synskadad, men du var seende - jag har blivit luuurad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
men det kanske var en talande klocka? det hade en tant när jag arbetade på ålderdomshem, den skrek ut varje hel timma, kanske även halvtimma, och man blev skiträdd varenda gång.
Lisa - Allvarligt talat trodde jag faktiskt att hon var synskadad och att det borde funnits någon anledning till att hon hade en klocka. Men jag tyckte att det var ganska kul att spinna på detta i ett blogginlägg. :-) Fast jag förstod inte riktigt vad anledningen till hennes klockbärande skulle vara. Nu har vi en teori - tack för den. :-)
hon kanske tror att klockan egentligen är ett vanligt armband?
hon ser ju för fan inte den :D
hon kanske kan känna men jag tyckte det var roligt om det var så här.
El Pedro - Hon kan ju också ha klockan där för att be andra titta på den och tala om tiden. Men det verkar knöligt och man vill ju att hon ska vara så där lurig som jag skrev i inlägget. :-)
hahaha, hon kanske hade blivit lurad? trodde att det var värsta fina armbandet, så var det en klocka. Inte så lätt att veta :)
Det finns klockor för synskadade.
Man lyfter på glaset och känner på reliefen i klockan. Har sett sådan på en gammal tant jag kände.
Mamma
Mamma - Tack för informationen, även om det känns lite tråkigt att spräcka illusionen om den luriga bedragerskan.
Visst är det kul att leka Sherlock!
Du kunde väl ha frâgat henne vad klockan var?
Anna Malaga - Ja, jag skulle ha gjort det. Men jag vågade inte. Hon såg lite farlig ut.
Skicka en kommentar