Som bussförare är det skönt att få avlösning. Särskilt när man, som alldeles nyss, har hela bussen full av skolbarn och folk står i gången från vindrutan till längst bak i gången (denna gång var det i och för sig inte så farligt eftersom jag bara behövde köra hela den busslasten i tre minuter innan jag fick avlösning). Detta utspelades:
Jag: Så, då ska jag försöka komma ut härifrån.
Ett barn på tredje stolsraden: Nu har han tröttnat på oss.
Jag, leende, vänd mot barnet: Ja, nu ger jag upp.
Sedan lämnade jag bussen och gick därifrån med ett leende. Vardagsglädje.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ha, ha,... Ungar kan säga så sköna saker och det kan också bli jäkligt kul när man sen ger tillbaka med ett litet "tjuvnyp" som de inte väntat sig.
Det är de små orden i vardagen som värmer bäst!
Ja, dessa unngar och allt de kan kläcka ur sig! :) Bra att du inte surnade till utan svarade men ett skämt. Barn möter ibland så stela vuxna när de är ute på vift.
Ibland krävs det rätt lite för att förvåna folk. :-) Bara man säger någonting som folk inte förväntar sig att man ska göra i den rollen man har.
Skicka en kommentar