fredag, april 28, 2006

Dedikerat till världens bästa pappa

Jag sitter i detta nu och lyssnar på musik med det, i mina öron, briljanta ljudet från mp3-spelaren som jag nyligen fick i födelsedagspresent av mamma. Livet känns ganska bra just nu. Jag är ledig fram till 8:e maj, Hammarby har precis tagit ännu en seger i allsvenskan, mp3-spelaren är som sagt till belåtelse och i morgon kommer något stort och vackert att hända.

Ändå känner jag en liten klump i halsen. Jag blir fuktig i ögonen och känner ett styng av vemod. Låten jag lyssnar på är Jeannie´s coming back med The Boppers. En fånig låt att bli känslosam till kan tyckas. En låt framförd av ett coverband med smått parodiska mängder brylcremé i håret som främsta varumärke. Men när jag lyssnar på låten tänker jag på min pappa. Han gillade den här låten med The Boppers. Jag ser honom framför mig i sitt esse, med glimten i ögonen och diggandes musiken i fulla drag. Värmen och glädjen skiner från honom. Han har en skön stil. Det är ett fint minne. Ett glatt minne. Men samtidigt smärtsamt, eftersom han rycktes ifrån jordelivet alldeles för tidigt. Så orättvist, så orättvist. Vila i frid, älskade pappa. Hoppas att vi ses någon gång, även om jag hoppas att det dröjer många år till dess.

Stöd Cancerfonden.

Förra veckan snö, denna vecka solande i badbrallor

På morgonen den 20:e april låg det snö på marken, vilket då kändes som ett dåligt skämt. I onsdags, den 26:e april, låg jag i bara badbrallorna och solade på Eriksdalsbadet - utomhus. Det ska erkännas att det inte var jättevarmt, särskilt då vattnet från bassängen kylde på kroppen. Men solen gjorde ett klart godkänt jobb och värmde tillräckligt för att bli sams med mig efter min besvikelse på den den senaste tiden.

torsdag, april 27, 2006

Systematiska felsägningar skapade trauma

När jag sommarjobbade på Posten som vaktmästare hörde jag alldeles för ofta kassörskorna säga något i stil med detta:

"...då får du femtioen krona tillbaka av mig."

Grrr... För det första: Det heter för bövelen inte femtioen krona! Är kronorna femtioen stycken är de i plural och då säger man kronor. Det spelar ingen roll att femtioen slutar på en - det är ändå plural. För det andra: Bara för att du jobbar på posten och för tillfället representerar företaget är det inte dina pengar som du delar ut. Säg därför inte av mig. I detta fall är dock min synpunkt en ren smaksak, det ska erkännas. Av samma anledning tycker jag att det känns lite fel när gamarna frågar t.ex. hur mycket vill du ha till Nacka Forum? Det är ju inte jag som vill ha betalt, det är min arbetsgivare. Hur mycket jag tar betalt har inget att göra med hur mycket jag VILL ta betalt. Jag gör bara mitt jobb. När jag ändå är i farten med gamrepliker - detta var en rätt vanlig replik: "Jag ska bara åka en station" (i vädjande tonfall, underförstått: kan inte jag få åka gratis?). Om du tycker att det är så kort bit och att det inte är värt att betala för, varför promenerar du då inte i stället? (Om man är rörelsehindrad är man undantagen).

I fallet med singularböjningen av "krona" är det däremot inte fråga om någon smaksak - där är det bara helt uppåt väggarna fel. Visst, jag förstår att man inte kan ställa samma krav på talspråk som på skriftspråk. Men på Posten hade dessa repliker satts i system och det störde mig. Repliker som den här ovanför hörde jag för så länge sedan som 1998. Fatta vilket ärr detta måste ha satt i min finkänsliga wannabe-svensklärare-själ (förvisso troligtvis inte ett ord som så många svensklärare skulle använda), eftersom jag fortfarande kommer ihåg det och känner mig tvungen att bearbeta detta traumatiska minne här på bloggen... Fler liknande språkliga tokigheter med singular och plural hittar du här.

Vaktmästare är för övrigt en titel som verkligen kan betyda det mesta. Jag har haft den titeln till tre väldigt olika jobb under korta perioder. På Posten handlade det om att sortera och på andra sätt hantera brev och paket. På Gröna Lund var jag också vaktmästare, men där handlade det om att köra Nyckelpigan, Cirkuskarusellen och Popexpressen och att vara grindvakt på Leklandet. På hotell Royal Viking handlade det bl.a. om att vara lite småhändig och att vara piccolo (där slutade jag under upplärningsperioden).

onsdag, april 26, 2006

Lurar min egen hjärna

Läste häromdagen att det starka skenet från datorn hindrar sömnhormonet melatonin från att kicka in. Så sant, så sant. Nu är klockan 02.22.

Sista smörjelsen...

...med skoputs för säsongen gav jag vinterkängorna idag. Sedan åkte de in i garderoben. Skor är också människor, som bekant (?).

tisdag, april 25, 2006

Samtal från tingsrätten

Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att slå på mobilen. Den plingade till om att jag hade ett meddelande på svararen. Det löd så här: "Hej, jag ringer från ***** tingsrätt, **** heter jag, jag skulle vilja att du ringer upp mig". Det var ju också ett sätt att börja en ny dag på. Genast började jag gå igenom i huvudet vad jag skulle kunna ha varit inblandad i för kriminell verksamhet. Osexigt nog blev det ganska tomt i huvudet i sökandet efter sådan information. För ett ögonblick kände jag mig lite moraliskt suspekt som valde att stanna hemma från min praktik idag (även om jag hade mina skäl), men jag kom snabbt fram till att det ändå inte kunde intressera tingsrätten. Inte heller dök det upp något om vad jag skulle kunna ha bevittnat.

Jag ringde upp kvinnan på tingsrätten. Hon sade att jag hade blivit kallad till förhandling, men inte dykt upp. WTF??? tänkte jag och frågade försynt vad saken gällde. Jo, jag var tydligen vittne till ett hot mot tjänsteman vid en krog i mitt lokala förortscentrum. Detta skulle ha ägt rum i februari. Nu fattade jag ingenting. Jag förklarade att jag varit på krogen i fråga en gång (när jag nu tänker efter är det fler gånger, om man räknar med de gånger jag ätit lunch där) och det var inte i februari. Hon frågar mig då om jag bor på den adressen som jag bor på. Jag svarar att det gör jag. Men när hon sedan frågar om jag heter **** (grannens namn) klarnar allting. Grannen har ett efternamn som skiljer sig från mitt efternamn med bara två bokstäver. Bådas efternamn är mycket vanliga. Dessutom har vi samma förnamn. Det händer rätt ofta att jag får hans post (hoppas att han lägger min post i min brevlåda också). I ett annat hus som jag bodde i förut var vi två som hade både samma förnamn och samma efternamn. Fast vi bodde i alla fall på olika våningsplan. Hade vi inte gjort det hade posten hamnat fel ännu oftare. Vet inte hur man skulle fått skilja oss åt då. Man hade kanske fått börja använda sitt mellannamn?

Jag blev ändå lite förvånad över tingsrättens arbetsmetoder. Hon som jag pratade med visste nu inte hur hon skulle få tag i min granne. Hon undrade om jag visste om han var bortrest eller nåt. Det visste jag inte, men jag erbjöd mig att säga till honom angående ärendet om jag såg honom. Det tyckte hon lät som en bra idé.

måndag, april 24, 2006

Ansiktet till rösten och ansiktet bakom tangentbordet

Visst blir man nyfiken på hur någon ser ut som man läst mycket av eller hört på radio? Det blir ju nästan ofrånkomligt så att man målar upp en bild av hur personen i fråga ser ut. Denna bild stämmer sällan in på verkligheten, därför kan det bli en intressant förvirring i huvudet när man får se hur denna fantasiperson verkligen ser ut. Så var det för t.ex. Lisa, som fick en aha-upplevelse när hon fick reda på hur radioprofilen Mats Nileskär såg ut (Lisa, du får ursäkta, men detta inlägg blev mer likt ditt än jag först trodde. Idén till detta inlägg kom i första hand från Simpsons-länken här nedanför).

För mig var det rätt omtumlande när jag fick se Lasse Persson från sporten på Radio Stockholm utanför Råsunda. Innan jag fick se honom live and kicking såg jag en tonårig, finnig, smal pojkspoling framför mig när jag hörde honom. Anledningen till detta är att han låter som att han inte kommit ur målbrottet (än idag). Men mannen som gick utanför Råsunda med en radiosändare på ryggen och som ofrånkomligen hade Lasse Perssons röst stämde inte alls in på den bild jag målat upp för min inre syn. Nej, till min förvåning var Lasse Persson en smått korpulent man över 30 år. Några finnar hade han inte heller, så vitt jag kunde se. Dessutom var han snaggad. Det stämde inte heller.

Ett kapitel för sig är annars dessa Public Service-människor med små handikapp som ändå får synas i rutan eller höras i etern. Förutom Lasse Persson på Sveriges Radio finns på TV-sporten en annan man med defekter på talet: Roger Blomqvist, mannen med en hel tuppfarm i halsen (jag vet att det inte finns några tuppfarmar, men det är ändå bästa sättet att beskriva hans röst). Sedan kanske ni minns den skelögde manlige hallåan, eller programpresentatören som de egntligen kallas. Även han jobbade för SVT. Det känns på sätt och vis lite fint att man inte behöver vara så perfekt på ytan för att jobba med såna populära och delvis ytliga saker som mediajobb är. Att man tillåter folk att prata bred göteborgska i min stockholmsradio är däremot egentligen över min toleransnivå, men det är väl någon form av hemspråksundervisning antar jag och då får man väl acceptera det.

Här kan du se ansiktena till några av rösterna på Radiosporten. Även de kommersiella kanalerna visar upp sina programledare på sina hemsidor.

Jag vet att ni är sjukt många som är nyfikna på hur El Mango ser ut. I alla fall tyckte jag att det var intressant att se hur bloggare som Thérèse (scrolla ned efter att ha klickat på denna länk) och Virvla såg ut, när jag fick reda på det, efter att ha läst mycket av dem. Som jag tidigare skrivit, har jag Homers personlighet. Detta innebär dock inte att jag ser ut som Dan Castellanata, som gör rösten till bl.a. Homer. Om du gillar Simpsons måste du bara klicka här och se skådespelarna till Homer, Mr Burns, vaktmästaren Willy och flera andra av figurerna i Simpsons, live i en TV-studio! Själv tycker jag att detta är väldigt kul. Hur undertecknad ser ut får ni däremot fortsätta fantisera om tills vidare, ni som inte redan vet det.

söndag, april 23, 2006

Kvinnlig kommunikation

Igår morse möttes jag av en lapp på köksbordet. "Diskar du ikväll?" stod det på den. Alla som bott ihop med en kvinna någon gång eller som har en EQ som ligger något högre än en neanderthalares vet att en sådan fråga endast är retorisk. Det som meddelandet egentligen betydde var förstås "Nu är det för h**vete dags för dig att diska! Idag!". Jag vill inte klaga på kommunikationssättet i detta fall (ibland kan dock en rakare kommunikation vara att föredra). Alternativet med det underförstådda budskapet var helt klart trevligare än vad ett mer explicit meddelande hade varit. Budskapet var inte heller mera otydligt än att jag fann det säkrast i att lyda den outsagda ordern.

Morgonen efter låg en ännu trevligare lapp på samma plats på bordet. "Jag älskar dig!" stod det bland annat. Jag kan i och för sig med säkerhet säga att de tre magiska orden inte hade någon direkt koppling till min insats vid diskbänken, men ändå, det kan vara bra att ha kompetens i grundläggande kvinnokommunikation ibland.

Helt apropå tar jag för övrigt tillfället i akt att säga: Älskling, jag älskar dig också! (Det känns stort att meddela det så här offentligt, men det känns bara bra. Dessutom är det inte mer än rätt, då jag offentliggjorde dina meddelanden).

lördag, april 22, 2006

Jag är Homer


Eftersom jag är ett fan av Simpsons var jag ju bara tvungen att göra testet "Vem är du i the Simpsons?", som är ett av många test som finns på Blogthings. Hittade Simpsons-testet hos El Pedro, a.k.a. Barney.
Detta blev mitt resultat av testet:

You Are Homer Simpson

You're just an ordinary, all-American working Joe...

With a special fondness for pork rinds and donuts.

You will be remembered for: your little "isms" and philosophies on life

Your life philosophy: "Weaseling out of things is important to learn. It's what separates us from the animals ... except the weasel."

Vad ska jag säga? Jag trodde att jag var lite smartare än Homer. En lite mer eftertänksam och reflekterande person. Men efter detta högst vetenskapliga test kan jag inte ljuga för mig själv längre, det är bara att fejsa sanningen. Fast å andra sidan har ju Homer förstått vad som är viktigt här i livet: Öl, nöjen och ät-så-mycket-du-vill-bufféer. Dessutom är han riktigt populär i flera världsdelar och har sagt många kloka saker (läs Homer-citat här). Inte helt fel.

torsdag, april 20, 2006

Gudarna måste vara tokiga

Gudarna måste vara tokiga. Vädergudarna alltså. Jag trodde i min enfald att våren kommit på allvar och lämnat vintern offside. Men icke sa Nicke. Det strålande solskenet och det tvåsiffriga gradantalet på termometern igår var inte på något sätt en garanti för att våren kommit. Inte heller var min vårdikt någon tillförlitlig mätare på årstiden. Visserligen är "aprilväder" ett känt fenomen, pålitligt i sin opålitlighet. Men jag måste ändå säga att jag blev rätt förvånad av att se små, vita snötäcken på marken när jag drog upp rullgardinen i morse, den 20:e april. En lustig tillfällighet i sammanhanget är att vi just denna snöiga aprildag fick hjulen bytta på bilen, från vinterhjul till sommarhjul (jo, man byter ju faktiskt hela hjulen, man tar inte loss bara däcken, även om det heller inte är fel att säga att man byter däck). Trots snön är jag inte allt för orolig för halka. Mindre lustig var den oförutsedda utgiften för att bl.a. två nya däck behövde köpas, eftersom de gamla var för slitna.

onsdag, april 19, 2006

Det är tydligen något speciellt med bussar


Tänk vad folk är olika egentligen. Spektrumet över vad folk intresserar sig för blir bara större och större. Vissa intresserar sig för insekter, andra för stövelkastning, andra är mer inne på svärdslukning eller knyppling. Ju mer den ekonomiska utvecklingen sprider sig bland folk, får de mer och mer tid över till att ägna sig åt intressen och hobbies. Ju mer globaliserad världen blir (med bl.a. hjälp av Internet), desto mer får folk upp ögonen för de mest udda sysselsättningar som folk ägnar sig åt här och var på jorden.

Bland alla udda fritidssysselsättningar som folk kan ägna sig åt, vill jag påstå att det Bussmicke och hans gelikar brinner för troligen tillhör de mest egendomliga. Det är såna som Bussmicke som är överkvalificerade för TV-program som Supernördarna. Jag måste ändå säga att det är avundsvärt att gå igång på lokaltrafik på detta sätt som Bussmicke gör. Det vore verkligen fantastiskt om man kunde få en kick av att se en buss med ett visst vagnsnummer. Vissa människor behöver bungy jump, höga hastigheter eller droger för att verkligen känna att de lever. För Bussmicke räcker det med att hitta något så vardagligt som en buss med rätt vagnsnummer för att bli tillfredsställd. Det måste tyda på någon form av intelligens att finna ett stort nöje i det lilla. Eller också vill han bara vara bäst på något, det spelar ingen roll vad. Det kan också vara ett genuint samlarintresse som gått rejält överstyr.

Jag har som trogna bloggläsare noterat kört buss tidigare. Hur gärna jag än skulle vilja lura i mig själv att bussar är det häftigaste som finns, måste jag ändå erkänna att det finns häftigare fordon och transportmedel, t.ex. sportbilar, flygplan eller motorcyklar. Jag skulle förstå det lite mer om man nördade in på något sådant. Men det är kul att det är några som tycker att bussar är det häftigaste som finns.
Nu till det största: Jag har ju faktiskt blivit fotad av the man, the myth, the legend Bussmicke himself! Varsågod Lisa (som bad om det) och ni andra - bildbeviset syns här intill! Eller bevis och bevis... jag syns ju inte på fotot, men jag svär på hedersmord att det är jag som sitter i bussen. Jag kan avslöja att han var ganska krävande och inte särskilt tacksam för att jag parkerade upp bussen så fint åt honom där han ville, på min rast i Skärholmens centrum. Det var nästan som att jag skulle vara tacksam för att han fotade mig och bussen. Det är alltså bussarna han gillar, oss förare beundrar han inte särskilt mycket som man skulle kunna tro. Jag frågade tyvärr inte varför han själv inte jobbade som busschaufför, det borde vara drömjobbet för honom.

Fotot här ovan kan även beskådas på Bussmickes hemsida här (scrolla neråt efter att du klickat på denna länk). Ofta figurerar han på forumet Bussnack, där hans gelikar finns. Ett helt absurdt ställe. (Nyligen hade han även en blogg på blogspot, men den verkar ha lagts ner nu).

söndag, april 16, 2006

Bowling - djävulens sport





Bowlade med sambon på långfredagen. Fruktmixen hette tävlingen. Den innebar att man tävlade i mixed double. Tjejen slog första slaget och killen det andra. Slog tjejen strike fick man en apelsin. Slog tjejen två strikar i rad fick man en banan. För tre strikar i rad fick man ett äpple o.s.v. Jag förstår i och för sig inte varför ett äpple värderades så mycket mer än en apelsin. Men då behöver jag heller inte vara avundsjuk på dem som fick äpplen. Vi fick nämligen nöja oss med nio apelsiner. Fast det är gott nog så. Det smakade gott med nypressad apelsinjuice i morse.

Det bästa med bowling är annars att man som den rocker man är (eller hur Andreas?) får många legitima tillfällen att göra djävulstecknet. Nämligen varje gång man greppar klotet. Sambon som spelar i bowlingklubb har ett lite annat grepp då hon har ett klot i vilket man bara stoppar i fingertopparna. Det blir ett djävulstecken även med denna fingernedsättning, men bara lite smådjävligt.

När jag ändå är inne på djävulen... Speldjävulen har nog de flesta hört talas om. Men visste ni att siffrorna på rouletthjulet blir 666 om man adderar dem? Dessutom mäter ett rouletthjul av standardstorlek 666 millimeter i diameter... 666 - the number of the beast!

lördag, april 15, 2006

Jag - en spansk kuk?


För att fortsätta på djurtemat, jag blev en Cocker Spaniel i detta hundtest som jag hittade hos Städtanten. Låter inte så macho med Cocker Spaniel kanske, men om man läser den bifogade beskrivningen av Cocker Spanieln till mitt testresultat vill jag tro att den passar in ganska väl på mig:

Cocker spanieln är en av världens mest uppskattade och populära hundraser. Det är en sportig och aktiv sällskapshund som passar bra i de flesta familjer. Den är robust, snäll och barnvänlig men kan också vara något egensinnig. Det är också en ras med ganska stor arbetsvilja, energi och livsglädje så den rekommenderas helst till familjer som är lika aktiva som hunden själv. Rasens särprägel kan väl beskrivas att vara dess utpräglade sociala och livliga väsen. Det är en hund som alltid följer sin ägare med stor hängivenhet och glädje. Dessutom har den en enorm aptit på livet och de flesta ägare kommer att upptäcka att den har lika stor aptit på mat! Detta är en ras man måste vakta annars äter den sig lätt till en övervikt. Cocker spanieln har också ett stort behov av kroppskontakt och närhet.

Annars, vad är Cocker Spaniel för ett jäkla namn förresten? Spansk kuk, eller vadå?

Fotnot: Jag skrev ovanstående som utkast innan Thérèse skrev kommentaren till inlägget innan ("Mina favoritdjur"). Där skriver hon att hennes barn vill ha en cocker spaniel. Kul. Jag ser fram emot att adopteras av hennes familj.

fredag, april 14, 2006

Mina favoritdjur


För ett tag sedan fick jag i uppdrag av Argaste att lista mina tre favoritdjur. Det säger sig självt att det inte var de djur som jag helst skulle se som mina husdjur som jag skulle lista. Det skulle inte vara så roligt att skriva att jag nog skulle föredra katter, hundar eller kaniner för det ändamålet. Om jag inte hade varit pälsdjursallergiker skulle de djuren kunnat platsa i det mangoanska hushållet. Andra djur jag funderat på som tänkbara husdjurskandidater har varit minigris, leopardgeckoödla, sköldpadda och leguan. Men efter ett misslyckat gästspel av katten Devil (jag gjorde ett tappert men dödsdömt försök att kämpa emot allergin och min aversion mot kattlåderensande i några veckor 2004) har jag nöjt mig med silverfiskar och dammråttor som husdjur. Har inte varit tillräckligt intresserad av att skaffa något husdjur efter det. Just det ja, jag och exet hade akvarium för fem år sedan också. Men det bar sig inte bättre än att firrarna antingen käkade upp varandra eller dog av dåligt vatten (skäms på oss)...

Nej, både Argaste och jag och säkert många med oss har en förkärlek för djur med specialeffekter. Till de häftiga djuren hör förstås alla djur som finns med i Guinness rekordbok. Alla som kan tiulera sig giftigast, högst hoppande, glupskaste, snabbaste, långsammaste etc är självklara på listan över favoritdjur. Men även djur med speciella egenheter. Till exempel Svarta änkan, som käkar upp hannen efter att han befruktat henne, eller lämlar som beter sig som kamikazepiloter då de rusar mot döden i flock. Loppor, som hoppar otroligt långt i förhållande till sin längd. Kameleonter är häftiga med sina färgskiftningar. Pirayor fascinerar som effektiva mördarmaskiner. Gräshoppssvärmar med flera miljarder individer. Enormt fula djur som näsapor (se bilden), kattfiskar, marulkar är intressanta, tänk att såna djur får para sig! Har också för mig att näsapornas hannar har högre status och större chans att para sig ju större näsa de har. Jag tycker att näsapornas näsor ser roligare och fulare ut ju större de är. Som tur är för hannarna tycker inte näsapshonorna likadant som jag. Djur med roliga eller coola namn är också kul, t.ex. blåmes, dödskallefjäril, bärfis och tvestjärt.

I den förnämliga (nåja) tidningen Stockholm City har de två år i rad betygsatt djuren på Skansen efter den show som de bjuder på. Ingen dum idé. Sedan är det fascinerande även med djur som är supertråkiga, som inte showar så mycket. De fascinerar med sin tråkighet. Djur som nästan inte gör någonting. De bara finns ungefär. Plankton är väl ett exempel på ett sånt djur. Man har nog jäkligt taskig karma om man återföds som plankton. Det finns egentligen rätt många smådjur med icke avundsvärda liv som måste haft dålig karma i sitt förra liv. Eller vad sägs om t.ex. dyngbagge, amöba, spyfluga eller binnikemask? Eller vilken insekt som helst egentligen. Nej tacka vet jag noshörningar, de är schyssta djur! Det måste de vara, för det ska jag tydligen återfödas som.

onsdag, april 12, 2006

Jag - en pappersätare


I förrgår skulle jag äta en korvmacka. Korven var en medwurst av den sorten som man själv skär i runda, små skivor. Denna korv var som alla korvar försedd med en yttre plastförpackning. Denna avlägsnade jag och slängde i papperskorgen. Sedan var det bara att skiva och äta (trodde jag). Tänkte för en sekund att denna korv hade ett ganska tjockt skinn. Men ni vet hur det är, korvar är som människor. Vissa korvar har ett hårdare, tjockare korvskinn än andra korvar. Så jag tuggade och svalde. Det gick alldeles utmärkt. Det var inget med min korvsmörgåsmåltid som kändes konstigt på något vis.

När jag dagen efter, igår alltså, skulle skära till mig nya korvskivor gjorde jag dock den bisarra upptäckten att jag ätit papper! Jag såg då att "korvskinnet" som jag ätit dagen innan hade en tryckt text med produktinformation lite längre ned på sig (vilket ni kan se på bilden. Knivskaftet på bilden ligger bara över "skinnet" som en tyngd för att det inte ska korva ihop sig). Jag är i och för sig inte helt säker på vad det var för material, att det verkligen var papper. Det kan ha varit något slags plastmaterial också. Något jag är helt säker på är däremot att det inte var meningen att ätas...

Några protester från min vän kroppen har dock inte märkts än. Det är tur att man har en tuff stålmage i alla fall. Det man inte har i huvudet, eller i ögonen rättare sagt, får man ha i magen, så att säga. Det kan vara bra att ha med sig denna nya kunskap till svårare tider. Blir man hungrig och det krisar kan man alltid gå lös på pappersinsamlingen eller på tomma plastflaskor eller dylikt.

P.S./ Kanske blir lite mindre tid i bloggosfären framöver för mig. Plugget kräver lite mer fokusering närmaste tiden känns det som.