SM-guld, SM-guld, SM-guld!

Det börjar bli en trevlig vana detta att jubla "SM-GULD!" i början av maj. Jag syftar naturligtvis på Hammarby nya gyllene dynasti inom svensk handboll. Att snörvla ikapp med målen är en annan grej som känns igen från förra året. Inte lika kul som att måljubla, men så länge snormängderna håller sig på rimliga nivåer finns det ingen anledning att tycka synd om sig själv.

Några skillnader jämfört med förra året var det också. I år var jag på plats och såg matchen live, vilket förstås gav en extra dimension åt finalupplevelsen. Att guldet i år bärgades på "hemmaplan" i Globen inför så många jublande grönvita innebar också en vackrare och mer välljudande inramning. Ändå måste jag erkänna att glädjen över guldet var större förra året. Fjolårets guld var Hammarbys historiska första och mer överraskande. Men årets guldlag är bättre än förra årets. Serieseger, 3-0 i kvartsfinalsserien, 3-0 i semifinalserien och förkrossande 34-22 i finalen säger det mesta. Det blev också vackra slut för Lukas Karlsson, Espen Nygård och Janne Ekman i bajentröjorna.

En annan scen som också var vacker, i all sin enkelhet, utspelades utanför Globen efter matchen, då en moloken skövdesupporter med nedbruten stämma ödmjukt tittade mig i ögonen och sade "grattis". "Tackar", svarade jag lika ödmjukt och klappade honom broderligt på ryggen. Sedan vandrade jag långsamt vidare, med den speciella känsla av nöjdhet som bara ett nyss inhämtat, väntat SM-guld i handboll kan ge.