Idag blev jag utsatt för våld på jobbet

Idag råkade jag ut för en riktig dåre på jobbet. En dåre på riktigt alltså, inte bara någon som klär sig lite annorlunda eller någon som kör som en biltjuv. För er som inte vet det jobbar jag som bussförare i SL-trafiken.

Vid en bussterminal går en (jamaicansk?) rasta-man med 7-årig dotter ombord på min buss och viftar nonchalant med busskortet i stället för att visa upp det för mig. Jag säger "ursäkta" och ber om att få titta på det. Inte oväntat var kortet för gammalt, det gick ut 10 maj. Jag säger då åt honom att han får gå av bussen, men han bara ler, rycker på axlarna och går tillsammans med dottern längst bak i bussen och sätter sig. Jag låter de bakomvarande passagerarna gå på innan jag reser mig upp, lämnar förarplatsen och går bakåt. "Du får gå av bussen", säger jag "vänligt men bestämt" till rasta-mannen och pekar på bakdörren som jag öppnat. Han sitter ändå kvar, men ger mig det utgångna kortet och en förköpsremsa som han tydligen hade på sig (den fräcke jäveln). Jag tar grejerna, går fram till förarplatsen, stämplar remsan och kör vidare. Eftersom han inte följde med fram stoppar jag förköpsremsan i bröstfickan och slänger det utgångna periodkortet (busskortet alltså) på golvet vid förarplatsen.

Sedan åker vi en halvtimme utan problem. Men vid näst sista hållplatsen ska rasta-mannen och hans dotter gå av bussen. I innerspegeln ser jag att han går framåt i bussgången, så jag plockar fram hans remsa. När han kommit fram räcker jag över remsan. Men han nöjer sig inte med det. Han vill ha tillbaka sitt utgångna kort också. "The rest, the rest!" säger han krävande och aggressivt. Jag tvekar några sekunder, det känns inte rätt att ge tillbaka det. Men jag hinner inte tveka särskilt länge innan han sliter av mig solglasögonen och går ut ur bussen. Än en gång tvekar jag innan jag, på instinkt, känner att jag inte vill tolerera detta "bara så där" och åka vidare. Jag hade gett upp förhoppningarna om att få tillbaka mina glasögon i helt skick, men jag ville i alla fall gå ut och säga till honom att ge tillbaka dem. Om inte annat så för att markera.

Följande minns jag inte in i minsta detalj, men det gick till ganska exakt så här: Jag går ut ur bussen (kommer inte ihåg om jag säger något till rasta-mannen i samband med det), han slänger mina solglasögon på marken. Han tar tag i mig, jag tar tag i honom och smockan hänger i luften. Han säger något i stil med "I could take you so easy" och spänner ögonen i mig. Jag, som är lite längre än honom, men har lite mindre muskler, inte är lika sugen på att slåss, och med största sannolikhet inte är lika galen och inte lika van vid att slåss som honom, säger "Okey, please just go away", samtidigt som jag tänker hur fan detta ska sluta. Kanske tänker jag hur jag ska fly ur hans grepp, helst ta med mig solglasögonen och hoppa tillbaka in i bussen igen, kanske tänker jag också hur jag ska röra mig och slå honom om jag blir tvungen. Jag minns inte så tydligt.

På andra sidan gatan, står 7-10 personer och tittar på, ingen gör något. Jag har ryggen mot dem mest hela tiden, så jag vet inte så noga, men de kanske var för svaga, för unga eller för gamla för att göra något. Men som tur är kommer snart en passagerare från min buss och går emellan oss. Jag plockar upp mina solglasögon, som faktiskt inte tog någon skada, och går tillsammans med killen som gick emellan in i bussen och åker iväg. I förvirringen är jag dock osmart nog att säga "jävla dåre" högt, dock inte rakt i ögonen på dåren, innan jag går på bussen. Dåren säger aggressivt "what did you say?" och ser för ett ögonblick ut att ta sats för en ny attack. Men han stannar kvar där han står. Med sin unga dotter. Vilken förebild.

Medan jag, skakad av upplevelsen och med några små rivsår på hand och arm, kör till ändhållplatsen tackar jag killen som gick emellan och berättar om bakgrunden till bråket. Killen, som ser ut att komma från Mellanöstern, förklarar att han gick emellan med att han "är inte svensk". Även om jag är tacksam svarar jag då att det också stod en del invandrare vid busshållplatsen som inte gjorde någonting (jag vet inte säkert om de var invandrare, vilket egentligen är oväsentligt huruvida de var det eller inte, men detta var en sådan förort där man kan vara rätt säker på att majoriteten av dem som stod vid hållplatsen är invandrare... Vad som definierar vem som är en "invandrare" och vem som är en "svensk" för olika människor är en helt annan diskussion som man kan göra mycket komplex). Vid ändhållplatsen finns det ingen tid för rast, det är bara att vända och åka tillbaka.

Kort därefter blir jag avlöst och får möjlighet att ringa sambon och berätta och prata av mig. Sedan ringer jag trafikledningen som är förstående men, med viss rätt, säger att jag borde ha stannat kvar på förarplatsen och tryckt på överfallslarmet. Han kunde ju haft kniv, till exempel. För några dagar sedan tog det tydligen bara fem minuter för polisen att komma till platsen när en kollega tryckte på överfallsknappen. Men i det läget som jag var i hinner man inte fundera så mycket, man går mest på impuls, instinkt och känsla. Visst var det en hotfull situation, men den kändes inte så hotfull att tanken om att trycka på överfallslarmet slog mig. Och jag ville inte stillatigande acceptera att dåren promenerade iväg med mina solglasögon, även om detta förmodligen är vad jag borde ha gjort. Trafikledaren frågade sedan om jag kunde köra vidare och jag svarade att det kunde jag.

Efter att ha pratat med trafikledningen är det min tur att avlösa en annan förare. Jag berättar kort om vad som hänt. Kollegan insisterade på att jag skulle avbryta arbetsdagen och sa att det inte skulle bli något löneavdrag för det. Det hade han absolut gjort om han hade utsatts för fysiskt våld, menade han. Jag tackade för hans upplysning och stöttande ord, men jag tvekade inte särskilt mycket över att fortsätta köra. Inte av pliktkänsla, utan bara för att det kändes onödigt att avbryta arbetsdagen. Jag kunde ju utan problem köra vidare, även om jag var lite skakad. Dessutom hade jag ju sagt att jag kunde köra (även om man får ändra sig). Det gick också bra att köra efter detta. Alla passagerare kändes extra snälla, då de i jämförelse med rasta-mannen kändes som änglar. Jag blev också extra trevlig, hälsade lite artigare och log lite mer mot de ombordstigande än vad jag annars brukar göra. Apropå detta finns det vissa fördelar med att köra på fredagen när det närmar sig kväll. Många tjejer som kliver på är snyggt festfixade och ler lite mer än annars mot en. Det handlar förstås inte om att jag blivit snyggare jämfört med tidigare i veckan. Nej, snarare beror det troligtvis på att tjejerna använder mig som en försöksperson, för att få bekräftelse på att de lyckats med att piffa till sig inför kvällen. Inte mig emot, men jag är en förlovad man. Att titta är dock tillåtet.