Orm vs kanin

Enligt den kinesiska astrologin är jag född i ormens år och sambon i kaninens år. Men förutom den astrologiska kopplingen har vi nog inga liknelser med dessa djur. Och detta är tur för sambon med tanke på hur dessa djur förhåller sig till varandra i naturen.

OBS! Känsliga tittare varnas för videoklippet nedan!

Världens farligaste vägar

Liksom för alla andra gäller det för en bussförare att se positivt på tillvaron. Jag jobbar i alla fall inte på någon av världens farligaste vägar.

Kundvagn

Jag tänkte dela med mig av en dröm som jag hade i natt. Eller i alla fall ett fragment av en dröm.

Jag drömde att jag skulle köra en busslinje som jag i drömmen hade kört dagen innan och även två dagar innan. Både de tidigare gångerna hade jag haft en fullt normal ledvagnsbuss (eller "dragspelsbuss" som de ibland kallas) på denna körning. Men denna gång stod det till min förvåning en kundvagn och väntade på mig vid hållplatsen i bussterminalen. Ja, just en sådan kundvagn som syns på bilden här uppe till vänster. Det kändes förstås väldigt konstigt. Jag minns att jag i drömmen tänkte att detta skulle bli knepigt. Några passagerare skulle jag förstås kunna köra i kundvagnen, men några skulle bli tvungna att gå bredvid, och linjen var ju flera kilometer lång.

Visserligen kallas passagerarna ibland för kunder, och bussarna kallas ofta för vagnar. Därför skulle man kunna kalla våra bussar för kundvagnar. Men att verkligen använda sig av the original kundvagn kändes bisarrt, även i dessa neddragningstider och även om det bara var i en dröm.

En medmänsklig insats på julafton

Idag var jag och sambon med om en sak som vi kommer att komma ihåg länge. Mätta på julmat och julgodis och, i sambons fall, abstinent på frisk luft, gick vi ut på en kvällspromenad. Plötsligt fick vi syn på en människa som låg livlös bredvid gångvägen. Personen låg i en konstig ställning och bredvid låg en trasig kasse med några julklappar. SOS-reflexen vaknade till liv och massor av tankar om vad som kunde ha orsakat detta, vad man skulle göra och hur illa däran personen var poppade upp i huvudena på oss båda. Första kontaktförsöken fick ingen respons, men efter någon halvminut öppnade kvinnan långsamt ögonen, vilket naturligtvis var en stor lättnad.

Det visade sig att det var en kvinna runt 50. Hon var ganska fint klädd men såg sliten ut i ansiktet och mascaran hade runnit. På jackan hade hon ett rosa band. Hon var kraftigt alkoholpåverkad men talbar. Men mest av allt var hon bedrövad. Hon berättade att hon var bröstcancerpatient sedan 2002, men det var inte det som var problemet, sade hon. Det som hade gjort henne så ledsen var att hennes dotter och andra familjemedlemmar som hon hade träffat idag hade gjort henne så besviken. Hon ville inte gå in i detalj på vad de hade gjort henne, men det var tydligt att hon var väldigt ledsen. Det var också tydligt att hon behövde hjälp med att ta sig ifrån denna mörka, kalla och lite skumma plats nära riksvägen och järnvägsspåret. Hon ville inte vara till besvär, men efter att vi stått på oss gick hon med på att bli följd hem av oss.

Vi hjälpte henne upp på benen och följde henne hem. Hon var rätt vinglig och det var tur att vi var två stycken som kunde stötta upp henne. Flera gånger bad hon om ursäkt, men vi intygade henne om att hon inte var till besvär. Det var inte bara något vi sade, utan det kändes faktiskt bra för oss att göra en medmänsklig insats. Detta är ju också en speciell dag. Å ena sidan kan jag tycka att vi gjorde något självklart, något som alla instinktivt borde ha gjort i samma stund. Men verkligheten är ju tyvärr inte sådan. Alla hade inte gjort som vi. Vissa hade bara gått förbi (det hade någon kanske redan gjort). Någon annan hade kanske stulit från henne. Jo, lite stolta kan vi nog känna oss ändå. Det känns som att vi gjorde det vi kunde. Hon hade garanterat haft svårt att ta sig hem utan oss och hon hade aldrig kommit upp för trapporna till sin lägenhet utan oss. Hon kunde knappt stå upp för egen maskin. Det känns också som att vi pratade bra med henne. Stöttande utan att "klappa på huvudet". Vi visade också medkänsla, men försökte även peppa henne så gott det gick. Hon frågade oss flera gånger "var kom ni ifrån?" och det var tydligt att det inte var vår geografiska lokalisering som hon syftade på (även om det var det svaret som vi gav).

Alkoholen förstärkte förstås hennes känslor, men hon var väldigt tacksam och tyckte att vi var "underbara", samtidigt som hon bad om ursäkt och skämdes över sig själv. Vi fick båda flera kramar. För några år sedan hade man kanske tyckt att en sådan här kvinna hade varit jobbig och pinsam, man kanske till och med hade känt ett visst förakt. Men så kände vi faktiskt inte nu. Vi människor är ju bräckligare än man ibland, när man har det som tryggast och skönast, kan tro. Men bröstcancer, alkohol, släktingar som sviker och den laddning som julen för med sig i form av dess förväntningar och idealbilder kan få vilken människa som helst att falla igenom.

Hoppas att det går bra för henne med sjukdomen och släktingarna trots allt.

Stånd med negerkyssar

I mitt lokala centrum försiggår för närvarande, som brukligt vid denna tid på året, en livlig julkommers. Det mest politiskt inkorrekta inslaget i denna handel torde vara att det säljs "negerkyssar" i ett stånd. Undrar vad Centrum mot rasism skulle göra om de såg detta. Jag menar, hur allvarligt är det egentligen att kalla en glass för Nogger jämfört med detta? Nej, negerkyssarna får ju nästan Kokoskonen att blekna (hur det nu skulle vara möjligt) på området politiskt opassande produkter.

Jag använder psycho-Carola för ett personligt påhopp på en bloggvän

Carola får frispel och spyr ut sitt hat mot "självmedömkan" här.

Jag dedikerar detta inlägg och Carolas snedtändning till stackars Lisa, som måste avbryta sitt julstökande för att gå till Arbetsförmedlingen idag. Som Carola vrålar: "Det är underbart med korrigering", och nu korrigerar jag dig, Lisa. Visst känns det underbart? ;-)

Fotnot: Jag kan själv vara rätt bra på självömkande (som det heter, inte självmedömkande).

God Jul!

Nära ögat

Förra veckan hade jag tur. Jag körde buss i godan ro (nåja) i decembermörkret när jag plötsligt hörde en kraftig smäll mot min buss. För några tiondelars sekund trodde jag att jag hade kört på någonting eller kört i någon hålighet i gatan. Man får en äcklig känsla när man oväntat kör på någon trottoarkant då överhänget på bussen, alltså den del av bussen som är framför framaxeln, inte är så högt över marken som det ska vara. Men denna gång var det något annat, vilket snart avslöjades av den gula smet som sakta rann nerför vindrutan. I skydd av mörkret hade ägget kastats utan att jag hade sett något av slyngeln.

På vilket vis hade jag då tur? Jo, ägget träffade vindrutan lite till vänster från min sida sett. Det var inte många centimeter ifrån att det blev en direktträff på mig, då jag körde med sidorutan öppen (det var lite vajsing på elementet). Det hade både gjort ont och förstås känts oerhört retligt.

I somras var jag vid två tillfällen med om andra "nära-ögat-upplevelser". Ena gången var det en fisk som fick spel och hoppade upp ur vattnet, bara någon halvmeter ifrån mig, när jag badade i en sjö. Andra gången var det en golfboll som bara var någon halvmeter ifrån att ända mitt liv. Jo faktiskt, hade jag fått bollen i huvudet är jag inte säker på att jag hade varit kvar och kunnat skriva om det. En golfboll som slås ut från tee har ofta högre utgångshastighet än en pistolkula. Jag och min golfkamrat promenerade mellan hål 6 och hål 7 när golfbollen ven förbi, över en kulle som skymde oss från utslagsplatsen och sedan tätt intill våra huvuden. Någon hade slagit ut från hål 6 lite för tidigt och lite för snett. Bollen flög som sagt förbi ungefär en halvmeter från mitt huvud, men den gick ännu närmare polarens huvud.

En annan nära-ögat-upplevelse jag haft skedde då jag lyckades med konststycket att slå en golfboll i huvudet på mig själv (hmm...man kanske borde ägna sig åt någon mindre farlig sport i stället, kanske schack eller casting - eller kanske börja använda hjälm vid golfspel?), och slog upp ena ögonbrynet. Detta ögon(!)blick finns med som nummer 62 på min 100 saker om mig-lista.

En annan nära-ögat-upplevelse, som liksom denna sommars golfincident var en nära-döden-upplevelse, inträffade då jag var ungefär två sekunder ifrån att bli dödligt påkörd av en lastbil. Den händelsen finns med som nummer 43 på ovan nämnda 100-lista. Men läskigast av dessa nära-ögat-upplevelser var nog ändå den hoppande fisken, eftersom jag hann med att bli räddare då. Den kom emot mig något mindre plötsligt än pistolkulegolfbollen och den osynliga lastbilen.

Har du varit med om någon nära-ögat-upplevelse som du vill berätta om?

Bäst i världen men inte bland de tre bästa i Sverige

Redan när Marta inte nominerades till en av årets tre bästa damfotbollsspelare i Sverige häpnade expertisen (och jag). Ännu märkligare framstår denna uteblivna nominering idag. Igår utsågs Marta nämligen till världens bästa damfotbollsspelare 2006.

Nu ser jag att Sportbladet (föga oväntat) uppmärksammat samma sak som jag tänkte när jag hörde detta bloggämne på radion i morse.

Somnade på nattbussen

Arrrgh... somna på nattbussen är sällan kul. Vaknade 1 mil hemifrån av att en kollega som jag inte känner väckte mig och ville att jag skulle gå av bussen. Tur i oturen att bussen tillbaka kom 10 minuter senare. Senast jag somnade på nattbussen, för flera år sedan, fick jag snällt promenera hem de 4 kilometerna som jag hade åkt för långt. Men det var i alla fall kul att skaka röv på Blåmånen i natt.

Ingen materialbrist

Ryktet om Tankar om stort och småtts död är betydligt överdrivet. Det finns många tankar som inte kommit på pränt här på bloggen. Jag kollade just hur många utkast jag hade sparade. Det var inte mindre än 71 stycken. En del har blivit väldigt inaktuella (t.ex. Turkiet-rapport, del 3), men vem vet, de publiceras kanske här ändå en vacker dag. Om det dröjer lite mellan uppdateringarna beror det alltså inte på materialbrist, utan snarare på tidsbrist, energibrist eller inspirationsbrist.

Att Beta eller att inte Beta, det är frågan

Jag får modifiera mitt förra inlägg lite. Det är alltså Beta-Blogger-bloggar som jag inte kan kommentera på. Jag har i alla fall inte kommit på hur man ska göra. Detta är konstigt, med tanke på att jag kunnat kommentera på Beta-bloggar tidigare.

Är det någon som vet hur jag ska göra för att kunna kommentera på Beta-bloggar? Eller måste jag själv byta till Beta för att kunna göra det? Är det ett bra val att byta till Beta och i så fall, hur gör jag det (måste säga att jag inte riktigt kollat upp det, men varför inte fråga sina snälla läsare...om jag har några kvar, så dåligt som jag uppdaterat och kommenterat på andras bloggar på sistone)?

Jag vore mycket tacksam för svar. Känner mig kommunikationshandikappad om jag inte kan skriva kommentarer. Känns som att få en munkavle på sig.

Snart kommer det roligare eller intressantare inlägg på denna blogg. Hjälp mig bara med detta först.

Hjälp!

Jag kan inte skriva kommentarer på andras Blogger-bloggar! Det har varit så i tre-fyra dagar nu. Meddelandet som kommer upp när jag ska publicera mina kommentarer lyder:

"Could not log you in. Double check your password or try again later."

Det konstiga är att jag som synes kan logga in för att skriva i min egen blogg. Det är ju samma användar-ID och lösenord till det som för att publicera kommentarer på andras Blogger-bloggar.

Finns det någon smart och vänlig själ som kan hjälpa mig?

Apropå mitt föregående inlägg måste jag rekommendera detta

Apropå mitt föregående inlägg om flygtransporterna och deras miljöpåverkan har Lars Anders Johansson skrivit ett mycket vettigt inlägg i frågan.

Ta tåget i stället för flyget (uppföljning av tidigare inlägg)!

I inlägget som jag skrev 30 november tog jag upp att det av miljöskäl är mycket bättre att ta tåget än flyget. Det var för de allra flesta inte någon nyhet. Syftet med att ta upp det var snarare en påminnelse och en implicit uppmaning.

Kort efter att jag skrev det nämnda inlägget såg jag annonsen som syns på bilden här ovan. Jag visste att det skilde mycket i utsläpp mellan tåget och flyget, men att det skilde så här mycket förvånade mig. Enligt min huvudräkning släpper ett flygplan på sträckan Sundsvall – Stockholm ut nästan 14 000 gånger mer koldioxid än ett fullsatt X2000 i atmosfären! Och om vi räknar på mängden utsläpp per person blir skillnaden ännu större. Som synes släpper ”bilen” också ut mycket koldioxid (och i den sitter det inte alls lika många personer som på ett fullsatt tåg). Man kan fråga sig vad som menas med ”bilen”, eftersom det skiljer mycket i utsläpp mellan olika bilar, men även de mest bensinsnåla bilarna torde släppa ut mycket mer växthusgaser än tåget.

Jag vet inte om man i denna annons räknar med de utsläpp som sker i samband med produktionen av den el som driver tåget. Men även om man gör det är det högst sannolikt att tåget genererar väldigt mycket mindre utsläpp av växthusgaser än bilen och flyget.

Och i fall någon undrar... nej, jag har inga personliga intressen i tågbranschen. Det skulle möjligen vara att jag vill ha en god miljö för mig (liksom för alla andra) då. Jag har heller inga fiender i flyg- eller bilbranschen så vitt jag vet.

En bra vardag

Igår var en bra vardag. Den började i och för sig lite tidigt. Redan klockan 04.00 ringde väckarklockan. Körde lite buss. Klockan 07.27-08.00 var det matrast. Åt en ovanligt god Findus-låda. Man vet att man har tidig "lunch" om det är två timmar kvar på Rix Morronzoo efter lunchrasten.

Efter lunchen avlöste jag och tog över en skitbuss som felaktigt varnade för att leden viker sig för mycket. Varningen kommer i form av ett pipljud som man kan trycka bort med en escape-knapp, men som återkommer var 10:e sekund. Föraren som jag avlöste hade suttit med det där pipljudet i fyra timmar och var med rätta jävligt sur. Jag förstod honom då jag suttit med samma fel i samma buss i en och en halv timme tidigare. Men denna gång vägrade jag acceptera detta, det skulle inte spela någon roll om de inte hade någon möjlighet att ersätta med någon annan buss. Över min döda kropp att jag skulle sitta med tortyrljud och tolerera en sjuk arbetsmiljö en gång till. Jag fick ett bussbyte. Visserligen en buss med trasig luftbälg, vilket gjorde att bussen var rätt skumpig, men det var en liten seger i alla fall att slippa den andra bussen - tortyrbussen.

Efter jobbet hann jag med en nödvändig powernap så att jag skulle orka med att spela badminton med A. Vann en jämn match efter att ha spelat med rak poängräkning för första gången (poängvinst vid varje vunnen boll, även då motståndaren servar). Den raka poängräkningen var bra, det blev fokus på varje boll, vilket ledde till mera action och mera svett. Firade segern och Finlands nationaldag med ett bastubad (är det för att man badar i svett som det heter bastubad?) tillsammans med min färska finne under underläppen som visade sig från sin mognaste sida på denna högtidsdag. Skönt med powernap, motion och bastubad för en stel och sömnbristpåverkad bussförarkropp.

Efter att inte ha ätit något annat än en macka och en morot efter lunchen 10 timmar tidigare satt det fint med en riktigt fet pizza tillsammans med badmintonmotståndaren. Det blev en med bl.a. fläskfilé, vitlök och bea. Sedan hämtade jag ut biljetterna till Moneybrother-konserten på Debaser som jag och sambon ska gå på.



På bussen till badmintonstadion hade jag sett att Hammarby handboll hade match mot Sävehof kl 19. Då jag ändå var i krokarna passade jag därför på att lite spontant avnjuta ett reprismöte mellan SM-finallagen från i våras. Jag satt på andra bänkraden och fick avnjuta Bajens tyfonhandboll som gav en seger med 41-34 (nyligen satte Bajen tillsammans med Lindesberg målrekord då Bajen vann med 53-40). Den överlägsna serieledningen befästes och jag vann lite pengar då jag satsat på Unibet på att Bajen skulle leda i halvtid.

Sedan kom jag hem och fick pussa på min trötta men alltid lika älskvärda sambo. Mottagandet var p.g.a. min vitlöksandedräkt inte riktigt lika älskvärt som vanligt, men för att ha ätit vitlök kan jag inte klaga på det.

Nu är det väl revolution på gång?

Med tanke på att vi har haft borgerligt vanstyre av det här landet alldeles för länge nu, tyckte jag att denna låttitel passade bra. Dessutom är det så klart en bra låt. Den har, som vanligt för bob hund, ett originellt, bob hund-typiskt sound och sång på bred skånska. Jag är vanligtvis ingen större vän av skånska, men Thomas Öbergs sång tillhör undantagen.

Dagens dummaste fråga

Dagens dummaste fråga kom från en gammal tant. Hon gick på min buss, plockade fram det röda plastfodralet med periodkortet i och, i stället för att öppna fodralet och visa kortet, frågade hon: "Ska jag visa kortet?". Mitt svar blev "Ja, det hör till, tycker du inte det?".

Andra svar som man kunde ha dragit till med är t.ex.:

* "Nej, jag har röntgensyn".
* "Nej, jag är tankeläsare".
* "Nej, kortet är inte till för att visas upp, jag fattar inte ens varför du har med dig det".
* "Nej, kortet ska inte visas upp, du drar det i kortläsaren som jag har mellan skinkorna. Vänta ett ögonblick bara så ska jag dra ner byxorna".
* "Nej, busskortet ska du rama in och hänga upp på väggen. Sedan kommer SL-kontrollanterna hem till dig då och då och kollar att du har giltigt färdbevis. Ungefär som TV-pejlare".
* "Busskortet? Nej visa mig några kort på dina barnbarn i stället!"
* "Nej, visa mig 20 upphopp i stället! Jag vill se om du är i tilräckligt bra form för att hänga med i rallysvängarna".

Fyll gärna på med fler avsnoppande svar.

När jag ändå är inne på knäppa trafikanter vill jag passa på att nämna den cyklist som cyklade med illa synlig reflex på den mörka körbanan, trots att det fanns en cykelbana precis bredvid som löpte parallellt med körbanan.

Och när jag ändå är inne på trafikanter som inte syns så bra vill jag uppmana alla fotgängare, och särskilt de som är mörkt klädda, att inte gå rakt ut i gatan. Detta gäller även vid övergångsställen. Syns du inte, finns du inte.

Cannabisvodka och säckpipepunk

Förra helgen estnisk cannabisvodka hemma hos Emma och Andre-as, denna helg spansk säckpipepunk hemma hos Gamle Mattan. Trevligt att bjudas på schyssta grejer som man inte visste att de fanns. Undrar vad nästa helg har att erbjuda.

Uppvaktningen från helvetet

Igår på jobbet slölyssnade jag på ett radioprogram dit människor kunde ringa in och önska låtar när en konversation fångade mitt intresse. En kvinna som ringde in ville dedikera en låt till kollegan Susanne som fyllde 40 år. Programledaren frågade: Vad är det bästa med Susanne? Det blev totalt tyst. Programledaren, skämtsamt och ironiskt: Nej, det är väl inget som är bra med Susanne, hon fyller 40 år bara. (Pinsam tystnad igen). Programledaren, nu mera desperat: Men någonting bra med Susanne kan du väl klämma fram? Om hon lyssnar på det här kanske hon blir jätteledsen. Efter en obehagligt lång stund klämmer i alla fall kvinnan fram "Hon är en bra arbetskamrat", och åtminstone en gnutta av sämjan på arbetsplatsen räddades, kan man tänka sig. Men det känns som att 40-årsgratulationen ändå blev ett antiklimax. Programledaren avslutar med att uppmana Susanne till att höra av sig till honom i fall hon känner att hon behöver uppmuntran.

Bionda

Hahahahahahahaha.... Genom ett tips från en kompis har jag fått nys om att min sambo Biondas namn har tagits av denna "artist". Inte så smickrande för sambon att kopplas samman med denna pajas (visst känns det konstigt rent språkligt att kalla en kvinna för pajas?). Finns risk för att min Bionda kommer att råka ut för en del gliringar från mig... Kanske leder också dokusåpakändisens namnbyte till många besökare till sambons nerlagda blogg? Det vore ganska komiskt.