En ganska ovanlig vanlig arbetsdag

Kommer till depån. Blir tilldelad en buss. När jag sätter nyckeln i låset och vrider om öppnas inte framdörren som den ska, konstigt nog. FM-radion går igång där inne men jag kommer inte in. Promenerar tillbaka till driftledningen och får en annan buss. Den går det bra att komma in i. Märker att förarstolen lutar så att man sitter som i nerförsbacke, men tänker, dumt nog, att det nog inte är så farligt. Halvvägs mot första hållplatsen anropar jag driftledningen och klagar på stolen. Driftledaren påpekar att jag tagit fel buss och säger att jag kanske kan få en annan buss en dryg timme senare. Men det fick jag inte. Efter två timmar slipper jag i alla fall bussen och promenerar till rastlokalen med ryggvärk.

Ytterligare två timmar senare är det dags för lunch. Upptäcker att jag har glömt plånboken hemma (i en jackficka). Förbannar mitt öde några sekunder innan jag kommer på att jag faktiskt har en nödpeng, en hundralapp, just för en sådan här situation. Gör ett undantag från mina lunchprinciper och beställer en pizza.

Nästa buss har också nerförsbacke i stolen. Frångår mina stolsinställningsvanor och använder mig av gasfjädringen. Sitter därefter och studsar upp och ner, stötlöst, över ojämnheterna i vägen. Blir avlöst och kör en avlösningsbil till en bussterminal. Sitter och läser i väntan på nästa buss som jag ska köra då en lapplisa plötsligt knackar bryskt på sidorutan. Hon börjar argsint gå på om att jag inte får stå med bussföretagets bil på bussarnas tidsregleringsplats. Låter helt idiotiskt och föga troligt i mina öron (och även om så skulle vara fallet handlar det om sällsynt oflexibelt paragrafrytteri). Som extra tyngd bakom sina argument berättar hon att hon har jobbat i 24 år. Det imponerar inte särskilt på mig. Jag känner till en bussförare som jobbat ungefär så länge och han körde så illa och körde in i så många grejer att han blev omplacerad. Innan vi hinner komma fram till vem som har rätt kommer min kollega och tar över min bil och åker iväg.

Några minuter senare lastar jag på passagerare. En tonårskille fladdrar till med ett skolkort som bara gäller på vardagar, vilket jag upplyser honom om. Han gör ingen ansats till att vilja betala på annat sätt eller gå av, så jag säger åt honom att han får kliva av. "Det tänker jag inte göra", säger killen och traskar bakåt i bussen. Fler passagerare går på, men jag reser mig upp, vänder mig bakåt och ropar bestämt till killen att han får gå av där bak. Jag var nog lite extra på hugget efter konflikten med lapplisan. Killen fattar väl att jag inte tänker ge mig och går av där bak. De efterföljande passagerarna är jag lite extra vänlig mot. Några minuter senare försöker jag anropa driftledningen och uppmana dem att ta ett snack med parkeringsbolaget som ansvarar för bussterminalen med den knäppa lapplisan. Men jag får aldrig något svar. Det visar sig senare att det berodde på strömavbrott i depån.

Några timmar senare blir jag avlöst för sista gången för dagen. Ett italienskt medelålders par hejdar mig när jag stiger ut ur bussen och frågar mig hur man hittar till "the fly bus". Jag ger dem skjuts med avlösningsbilen och släpper av dem vid hållplatsen för flygbussar. Känns bra att göra en liten god gärning och vara en god svensk ambassadör.

Tillbaka vid depån märker jag att det verkligen är totalt strömavbrott. Det enda ljuset som syns kommer från en förares lilla ficklampa och driftledarnas mobiltelefoner. En kollega i mörkret undrar skrockande om det finns några kvinnliga kollegor i närheten som man kan tafsa på.

Igår var det förresten en gubbe som hörsammade min önskan om att ge godis till bussförarna. Två Marianne-karameller, föredömligt pappersinslagna, bjöd han på.