Idag råkade jag ut för en riktig dåre på jobbet. En dåre på riktigt alltså, inte bara någon som klär sig lite annorlunda eller någon som kör som en biltjuv. För er som inte vet det jobbar jag som bussförare i SL-trafiken.
Vid en bussterminal går en (jamaicansk?) rasta-man med 7-årig dotter ombord på min buss och viftar nonchalant med busskortet i stället för att visa upp det för mig. Jag säger "ursäkta" och ber om att få titta på det. Inte oväntat var kortet för gammalt, det gick ut 10 maj. Jag säger då åt honom att han får gå av bussen, men han bara ler, rycker på axlarna och går tillsammans med dottern längst bak i bussen och sätter sig. Jag låter de bakomvarande passagerarna gå på innan jag reser mig upp, lämnar förarplatsen och går bakåt. "Du får gå av bussen", säger jag "vänligt men bestämt" till rasta-mannen och pekar på bakdörren som jag öppnat. Han sitter ändå kvar, men ger mig det utgångna kortet och en förköpsremsa som han tydligen hade på sig (den fräcke jäveln). Jag tar grejerna, går fram till förarplatsen, stämplar remsan och kör vidare. Eftersom han inte följde med fram stoppar jag förköpsremsan i bröstfickan och slänger det utgångna periodkortet (busskortet alltså) på golvet vid förarplatsen.
Sedan åker vi en halvtimme utan problem. Men vid näst sista hållplatsen ska rasta-mannen och hans dotter gå av bussen. I innerspegeln ser jag att han går framåt i bussgången, så jag plockar fram hans remsa. När han kommit fram räcker jag över remsan. Men han nöjer sig inte med det. Han vill ha tillbaka sitt utgångna kort också. "The rest, the rest!" säger han krävande och aggressivt. Jag tvekar några sekunder, det känns inte rätt att ge tillbaka det. Men jag hinner inte tveka särskilt länge innan han sliter av mig solglasögonen och går ut ur bussen. Än en gång tvekar jag innan jag, på instinkt, känner att jag inte vill tolerera detta "bara så där" och åka vidare. Jag hade gett upp förhoppningarna om att få tillbaka mina glasögon i helt skick, men jag ville i alla fall gå ut och säga till honom att ge tillbaka dem. Om inte annat så för att markera.
Följande minns jag inte in i minsta detalj, men det gick till ganska exakt så här: Jag går ut ur bussen (kommer inte ihåg om jag säger något till rasta-mannen i samband med det), han slänger mina solglasögon på marken. Han tar tag i mig, jag tar tag i honom och smockan hänger i luften. Han säger något i stil med "I could take you so easy" och spänner ögonen i mig. Jag, som är lite längre än honom, men har lite mindre muskler, inte är lika sugen på att slåss, och med största sannolikhet inte är lika galen och inte lika van vid att slåss som honom, säger "Okey, please just go away", samtidigt som jag tänker hur fan detta ska sluta. Kanske tänker jag hur jag ska fly ur hans grepp, helst ta med mig solglasögonen och hoppa tillbaka in i bussen igen, kanske tänker jag också hur jag ska röra mig och slå honom om jag blir tvungen. Jag minns inte så tydligt.
På andra sidan gatan, står 7-10 personer och tittar på, ingen gör något. Jag har ryggen mot dem mest hela tiden, så jag vet inte så noga, men de kanske var för svaga, för unga eller för gamla för att göra något. Men som tur är kommer snart en passagerare från min buss och går emellan oss. Jag plockar upp mina solglasögon, som faktiskt inte tog någon skada, och går tillsammans med killen som gick emellan in i bussen och åker iväg. I förvirringen är jag dock osmart nog att säga "jävla dåre" högt, dock inte rakt i ögonen på dåren, innan jag går på bussen. Dåren säger aggressivt "what did you say?" och ser för ett ögonblick ut att ta sats för en ny attack. Men han stannar kvar där han står. Med sin unga dotter. Vilken förebild.
Medan jag, skakad av upplevelsen och med några små rivsår på hand och arm, kör till ändhållplatsen tackar jag killen som gick emellan och berättar om bakgrunden till bråket. Killen, som ser ut att komma från Mellanöstern, förklarar att han gick emellan med att han "är inte svensk". Även om jag är tacksam svarar jag då att det också stod en del invandrare vid busshållplatsen som inte gjorde någonting (jag vet inte säkert om de var invandrare, vilket egentligen är oväsentligt huruvida de var det eller inte, men detta var en sådan förort där man kan vara rätt säker på att majoriteten av dem som stod vid hållplatsen är invandrare... Vad som definierar vem som är en "invandrare" och vem som är en "svensk" för olika människor är en helt annan diskussion som man kan göra mycket komplex). Vid ändhållplatsen finns det ingen tid för rast, det är bara att vända och åka tillbaka.
Kort därefter blir jag avlöst och får möjlighet att ringa sambon och berätta och prata av mig. Sedan ringer jag trafikledningen som är förstående men, med viss rätt, säger att jag borde ha stannat kvar på förarplatsen och tryckt på överfallslarmet. Han kunde ju haft kniv, till exempel. För några dagar sedan tog det tydligen bara fem minuter för polisen att komma till platsen när en kollega tryckte på överfallsknappen. Men i det läget som jag var i hinner man inte fundera så mycket, man går mest på impuls, instinkt och känsla. Visst var det en hotfull situation, men den kändes inte så hotfull att tanken om att trycka på överfallslarmet slog mig. Och jag ville inte stillatigande acceptera att dåren promenerade iväg med mina solglasögon, även om detta förmodligen är vad jag borde ha gjort. Trafikledaren frågade sedan om jag kunde köra vidare och jag svarade att det kunde jag.
Efter att ha pratat med trafikledningen är det min tur att avlösa en annan förare. Jag berättar kort om vad som hänt. Kollegan insisterade på att jag skulle avbryta arbetsdagen och sa att det inte skulle bli något löneavdrag för det. Det hade han absolut gjort om han hade utsatts för fysiskt våld, menade han. Jag tackade för hans upplysning och stöttande ord, men jag tvekade inte särskilt mycket över att fortsätta köra. Inte av pliktkänsla, utan bara för att det kändes onödigt att avbryta arbetsdagen. Jag kunde ju utan problem köra vidare, även om jag var lite skakad. Dessutom hade jag ju sagt att jag kunde köra (även om man får ändra sig). Det gick också bra att köra efter detta. Alla passagerare kändes extra snälla, då de i jämförelse med rasta-mannen kändes som änglar. Jag blev också extra trevlig, hälsade lite artigare och log lite mer mot de ombordstigande än vad jag annars brukar göra. Apropå detta finns det vissa fördelar med att köra på fredagen när det närmar sig kväll. Många tjejer som kliver på är snyggt festfixade och ler lite mer än annars mot en. Det handlar förstås inte om att jag blivit snyggare jämfört med tidigare i veckan. Nej, snarare beror det troligtvis på att tjejerna använder mig som en försöksperson, för att få bekräftelse på att de lyckats med att piffa till sig inför kvällen. Inte mig emot, men jag är en förlovad man. Att titta är dock tillåtet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Låter hyfsat läskigt det där och vad folk förmodligen inte tänker speciellt mycket på är att ni busschaffisar är utsätts för alla möjliga galningar, dagligen. Creds borde ni minsann ha, så det så!
Jag tror att du gjorde rätt som stod på dig och jag tror att du gjorde rätt som fortsatte arbetsdan. På det sättet hinner du inte bygga upp en onödig rädsla, utan får fejsa verkligeheten på en gång.
Ta dig nu nåt gott och mys på dig.
Oh jeez, drama! Skönt att allt slutade väl, trots allt. Nästa gång trycker du på larmet.
Oh wow what a day man! Tur att han hade sin dotter med sig och inte nån sur polare istället. Hon räddade dig troligen. Har lyckats trockla mig ur mucksituationer själv genom argumetation och att titta personen i ögonen seriöst.
men fan..vilka dårar det finns..antagligen en gnagare ;)
Helt galet vilka människor det finns - och vilka förebilder *not* ...för den uppväxande generationen. Larmet nästa gång, ok?!
ps Jag mailar gärna med sambon, om hon är intresserad! spacklasnabelamacpunktcom
Helt otroligt, men jag är inte förvånad för fem öre. Vilken tur att du klarade dig ur detta drama med sådan tur. Hade han varit snäppet stördare hade han kanske dragit kniv. Det finns så många idioter där ute. Ibland är jag MYCKET glad att vi har en tjock skyddsglas ruta mellan oss och kunderna inne i vår trafikkundtjänst. Vissa är riktiga svin, som jag faktiskt inte trodde fanns. Vissa människor är så hemska och genomonda och tar ut sin egna ilska på stackars tjänstemän som bara gör sitt jobb.
/forss.blogg.se
Har du föresten anmält detta? Det låter ju som både hot och våld mot tjänsteman.
/forss.blogg.se
Vad läbbans. Tur att det gick bra.
Jag har faktiskt tänkt på er busschaufförer sen de tog bort kontanthanteringen på bussarna. Jag har undrat om ni möter en massa ilskna trafikanter som inte kan betala för sig eller om det funkar bra.
Skönt att det löste sig så bra för dig den här gången men nästa gång bör du nog sitta still.
fan, tur att det inte urartade totalt där.
i efterhand så är det väl inte så smart "att stå upp" för om någon drar kniv är det ju ofta kört.
men det är bara fega jag det.
Men hjärnan styrs av adrenalinet i en sådan situation och det är lätt att här säga sitt kvar, men agerar man på instinkt är det svårt att tänka igenom alla ens möjligheter.
skönt att det gick relativt bra dock
Shit, tur att det gick "bra" i alla fall!
Nej, men fy tusan! Vilken tur att en kille frân bussen klev av. Mânga hade nog gjort som du, men man vet aldrig - världen är full av dârar.
Ta det lugnt och varva ner i kväll! *ryggklapp*
Tack allihopa för era vänliga kommentarer. :-)
Hinner inte svara nu, får göra det senare. Har fet ångest efter att ha jobbat hela dagen och sedan spelat poker direkt efter jobbet fram till nu (01.40). Det gick bra på pokern, vann båda rundorna mot polarna, men har ändå ångest. Varför då? Jo, för att väckarklockan ringer 04.45... Varför satte jag på datorn? Jo, för att kolla att jag verkligen börjar jobba när jag tror det, typ.
Usch, otrevlig story. Tur att det ändå gick så bra som det gick.
Jag är ju dagligen utsatt för hot och våld i min arbetsmiljö, och då är det otroligt viktigt att följa magkänslan när det är läge att backa.
Självklart ska någon form av anmälan göras. Nästa gång så kanske gubben drar kniv mot någon.
Sen finns det inget som gör mig så heligt förbannad som föräldrar som utsätter sina barn för sånt här uppvisande.
Att vara busschaufför måste vara snäppet värre än taxichaufför, och taxichaufförer är väll en av dem mest utsatta yrkesgrupperna(?)
Tyvärr, får jag väll säga, skulle jag nog handlat likadant som du i liknande situation. Inte för att det är att jämföra riskerna med att möta idiotiska människor, men jag råkade ut för en del galningar när jag jobbade extra i kassalinjen. Särskilt på fredag- och lördagkvällar. Dem kvällarna var alltid extra 'intressanta'.
Vilken tur att det inte var folktomt på bussen och att någon ingrep. Kanske är lika bra att tänka på den där knappen nästa gång :)
Fialicious - Jo, jag har hört att bussförare råkar ut för en hel del. Själv har jag dock varit ganska förskonad. Några få hot har jag varit med om, men detta var första fysiska attacken på 6 år. Tack för credden.
Sånger från nedre botten - Känslomässigt känns det rätt att jag stod på mig. Men rent säkerhetsmässigt var det kanske inte rätt. Jag tror också att det var rätt att fortsätta jobba direkt efteråt, även om det nog hade funkat bra om jag hade avbrutit tjänsten också.
Malin - Jo, nästa gång kommer nog tanken att trycka på larmknappen mera instinktivt.
Per - Ja, kanske räddade dottern mig. Även om han inte ansträngde sig för att vara en förebild kanske han hade betett sig ännu värre om inte hon hade varit med.
Jerk - Ja, antagligen en gnagare i den jamaicanska falangen av Black Army. Kari Stephensons kusin kanske?
Ina - Ok, jag ska försöka tänka på larmet nästa gång. Sambon har mailat dig!
Forss - Det låter som att du stöter på mycket fler svin än vad jag gör. Men även om jag mycket sällan råkar ut för såna här puckon räcker det ju med att råka ut för en enda dåre om det är nån som vill en riktigt illa. Fast jag åker inte runt och är orolig. Hade nog varit mer orolig om jag jobbade kvällar.
Jag överväger att polisanmäla detta. Om inte annat så för att "bygga på killens meritlista" ifall han skulle bli tagen för något annat dumt någon gång i framtiden.
Smultronpaj - Jo, det är knepigt när de vill gå på och vill betala och det inte finns någon betalautomat eller något betalställe (t ex Pressbyrån) i närheten. Men jag har valt den mjuka linjen där. Man får vara flexibel och hantera varje situation efter magkänslan.
El Pedro - Nej, det är ibland väldigt osmart att lämna förarplatsen. Men situationen kändes inte så hotfull (särskilt inte situationen då han gick förbi och satte sig i bussen). Det är olika från fall till fall hur man agerar, men troligtvis kommer jag att vara försiktigare i framtiden och försöka"kontrollera adrenalinet".
Lisa - Jo, jag hade tur. Känns också som att jag lärde mig en del på köpet. Inte enbart en negativ erfarenhet detta.
Anna Malaga - Ja, hade inte den där killen gått emellan vete 17 vad som hade hänt.
Pash - "Dagligen utsatt för hot och våld i min arbetsmiljö" - jag fattar inte att du orkar med det! Men det är bra att det finns folk som du, som tar hand om de jobben också.
Visst är det så att magkänsla och flexibilitet är a och o när det gäller att hantera människor, särskilt bråkiga typer.
Elin - Jo, jag tror att de yrkesgrupperna som du radar upp tillhör de som mest råkar ut för hot och våld. Men jag har inte råkat för så mycket och åker inte omkring och är orolig, inte ens efter detta. Men jag undviker gärna att jobba fredags- och lördagskvällar (jobbar bara dagtid nu, men har jobbat kvällar förut).
Sicka jäkla dårar det finns. Skönt att det gick bra!
Fördelen med att vara taxichaffis som jämförelse är att det inte får plats så många dårar samtidigt. Jag har erfarenhet av båda dessa yrken och jag har *peppar peppar* inte blivit utsatt för mer än jag kunnat hantera själv. Vid ett tillfälle blev jag hotad av en idiot som vägrade betala. Istället för att börja slåss (jag förstår att en del säkert tänker att de förtjänar en smäll - men det är inte värt det) ropade jag på radion efter hjälp. När polisen kom började idioten mucka med dem och det ska man INTE göra. Ena polisen diskuterade en eventuell anmälan för olaga hot med mig, men jag vet av bitter erfarenhet att det bara är ett slag i luften. Inte många åklagare drar ärendet vidare utan lägger ner rubbet med en gång. Jag är glad att du får stöd, Cliff, och helt säkert kommer sådant här att hända både dig och dina kollegor igen, men tyvärr går det inte att sätta dit folk om de inte mer eller mindre misshandlar en.
Det är ju för jävligt, men det är så det är, dessvärre.
Martin - Tack.
Studiomannen - Jag är egentligen inte så intresserad av att polisanmäla, vill inte ha mer besvär. Men jag pratade med en kollega igår och han tyckte absolut att jag skulle polisanmäla. Även om detta ärende inte prioriteras kanske det kan vara en pusselbit som kan hjälpa till att sätta dit bråkstaken någon annan gång i framtiden, om han t ex bråkar med någon annan kollega. Sedan bidrar man också till att ge en mer korrekt statistik, som kanske kan påverka hur vissa resurser fördelas. Men vi får se hur jag gör. Det borde egentligen vara en självklarhet att polisanmäla när man utsatts för brott, men det är, som du skriver, för jävligt att det finns olika anledningar till att man inte gör det.
Helt plötsligt framstår jag som ett en otrligt förebild för mina barn... Du gjorde väl både rätt och fel... Man handlar ju oftast instintivt. Skönt att det gick "bra" och att inget värre händer.
*instämmer med någon föregående talare* nästa gång trycker du på larmknappen.
Och nu glömmer vi gårdagens match, Fort! Det är bara att bryta ihop och gå vidare...
Mad man - Som den gode bajare du är kan du knappast bli en bättre förebild! :-)
Okej, jag lovar, det ligger nog närmare till hands att trycka på larmknappen nästa gång.
Känns som att gårdagens match var en riktigt typisk Gefle-bortamatch. Trögt att ta sig fram och inte många målchanser eller mål.
Skicka en kommentar