- Du är klok som en bok!
- Åh, tack!
- En pekbok!
- Hrmpf...
måndag, december 29, 2008
lördag, december 27, 2008
Anarkistisk enklav i västra Östergötland
Denna vägskylt passerade vi på vägen hem från min svärsläkt (hittade jag just på ett nytt ord där?). Det kändes säkrast att inte komma närmare än 10 kilometer.
Intresserad av Snålkuk eller Snorrslida? Kolla här.
Intresserad av Snålkuk eller Snorrslida? Kolla här.
Dotterns omvända logik
Dottern tycker att leksaker är till för att ätas, men det som vi vill ska ätas vill hon i stället leka med.
måndag, december 22, 2008
söndag, december 21, 2008
Lycka för en småbarnsförälder
Babyland har haft en kampanj de senaste dagarna. Varje dag har en utvald kampanjvara sålts till kraftigt sänkt pris - men bara under en dag per vara. Jag visste därför att det fanns risk för att lek- och gåstolen som vi ville köpa till halva priset skulle vara slutsåld när jag åkte dit efter jobbet.
När jag parkerat bilen utanför Babyland ser jag en man i ungefär samma ålder gå med bestämda steg mot entrén. Det syns att han vet vad han är ute efter. Han tänker inte gå in i affären och bara slökolla lite. Jag märker att han kommer att hinna in i affären precis innan mig. För ett ögonblick funderar jag på att småspringa in och smita före. Risken finns ju att han lägger beslag på samma grej som jag vill ha. Men jag tänker att jag ska bete mig värdigt. Och vad är risken för att han verkligen tar en gåstol - och att det dessutom verkligen är den allra sista?
Naturligtvis kommer han in i affären precis före mig och naturligtvis går han direkt mot lek- och gåstolen. Jag tror knappt mina ögon. Det finns bara en kartong kvar. Han tar tag i den. Synar den noga för att försäkra sig om att det är rätt produkt. Provocerande noga. Kotlettfrilla har det aset också, som lök på laxen. Jag står samtidigt som ett fån två meter från honom och är nära att utbrista "Ska du ha den där? Annars är jag intresserad av den". Men han tar den. Loppet känns kört, men för säkerhets skull går jag ändå till en expedit och frågar om de har fler gåstolar. Som väntat har de inte det. "Men vi har en som vi satte upp i morse", säger expediten. Den hade jag inte sett. Men tillsammans med expediten går jag bort till det som nyss var min otursplats och får mycket riktigt se ett demo-ex som jag snabbt tar tag i. I samma stund som jag lägger vantarna på stolen smyger en tant fram till expediten och frågar "var det där den sista?". Lycka! Från maxad otur till maxad tur på en minut.
Tilda tyckte att lek- och gåstolen var rolig, trots att hon inte riktigt nådde ner med båda fötterna till golvet.
Lite senare lyckades vi dessutom få tag i sista exemplaret av en schäslong som vi fick byta till oss mot vår ordinarie schäslong som brakat ihop. :)
När jag parkerat bilen utanför Babyland ser jag en man i ungefär samma ålder gå med bestämda steg mot entrén. Det syns att han vet vad han är ute efter. Han tänker inte gå in i affären och bara slökolla lite. Jag märker att han kommer att hinna in i affären precis innan mig. För ett ögonblick funderar jag på att småspringa in och smita före. Risken finns ju att han lägger beslag på samma grej som jag vill ha. Men jag tänker att jag ska bete mig värdigt. Och vad är risken för att han verkligen tar en gåstol - och att det dessutom verkligen är den allra sista?
Naturligtvis kommer han in i affären precis före mig och naturligtvis går han direkt mot lek- och gåstolen. Jag tror knappt mina ögon. Det finns bara en kartong kvar. Han tar tag i den. Synar den noga för att försäkra sig om att det är rätt produkt. Provocerande noga. Kotlettfrilla har det aset också, som lök på laxen. Jag står samtidigt som ett fån två meter från honom och är nära att utbrista "Ska du ha den där? Annars är jag intresserad av den". Men han tar den. Loppet känns kört, men för säkerhets skull går jag ändå till en expedit och frågar om de har fler gåstolar. Som väntat har de inte det. "Men vi har en som vi satte upp i morse", säger expediten. Den hade jag inte sett. Men tillsammans med expediten går jag bort till det som nyss var min otursplats och får mycket riktigt se ett demo-ex som jag snabbt tar tag i. I samma stund som jag lägger vantarna på stolen smyger en tant fram till expediten och frågar "var det där den sista?". Lycka! Från maxad otur till maxad tur på en minut.
Tilda tyckte att lek- och gåstolen var rolig, trots att hon inte riktigt nådde ner med båda fötterna till golvet.
Lite senare lyckades vi dessutom få tag i sista exemplaret av en schäslong som vi fick byta till oss mot vår ordinarie schäslong som brakat ihop. :)
"God morgon"
"God morgon", sa gubben när han gick på bussen. Fy fan vad svinigt! Han sa så bara för att håna mig, det såg jag på honom. Jag hade ju plågat mig upp ur sängen sex timmar tidigare. God morgon - my ass.
onsdag, december 17, 2008
Vardagsdramatik på jobbet
Jo, jag hade ett utkast om "vardagsdramatik" på jobbet som jag tänkte var värt en publicering, även om det nu är lite inaktuellt.
För några veckor sedan hade jag en vecka då det hände lite olika, mer eller mindre dramatiska saker.
Det mest dramatiska, för mig, som hände var att jag var 40 cm från att frontalkrocka.
Det var en snöig dag. Vissa delar av en busslinje som jag körde var indragna. Det låg mycket snö på sidorna av vägen, men där jag körde, på en liten lokalväg på landsbygden (jo, det finns landsbygd i Stockholms kranskommuner) var det plogat. Jag hade inte märkt av halkan så värst mycket under dagen. När jag kommer mot en kurva ser jag en traktor med plog i kurvan. Jag bromsar försiktigt, men i stället för att sakta in fortsätter bussen glida framåt, och det går inte att svänga med i kurvan. Traktorföraren märker vad som händer och börjar tokbromsa, vilket jag också gör. En känsla av att allt nu går åt helvete infinner sig. Men vi får ner farten båda två ganska bra och jag hinner tänka att det var tur att vi fick ner farten så pass bra när vi nu krockar, för krocka kommer vi att göra. Men när vi slutat glida emot varandra har vi undvikit en frontalkrock, eller vad man kallar det när min front höll på att krocka mot hans hörn av fordonet, med cirka 40 cm. Jag är inte svettig i pannan, men gör ändå en symbolisk gest, där jag låtsas torka bort svett ur pannan. Traktorföraren gör likadant och vi ler lättat mot varandra. Kort därefter är jag framme vid ändhållplatsen och märker att mina händer darrar. Ringer sedan frugan och berättar vad som hänt.
En annan dag, vid ett stort köpcentrum, kommer en kvinnlig passagerare fram till mig med en pojke på två-tre år i famnen. Hon säger att han är borttappad, hans föräldrar finns inte på bussen. "Är det sant?", frågar jag. Det hade jag aldrig varit med om under alla år i yrket. Jag gör ett anrop till trafikledningen och det visar sig att de redan fått ett anrop av en bussförare som blivit kontaktad av pojkens föräldrar. Jag talar om för mina passagerare vad som har hänt. Kvinnan som höll pojken i famnen har gått av bussen och jag ser att pojken sitter själv på golvet i mittgången. Jag försöker lugna honom och berättar att vi har fått tag i hans föräldrar. Men han är för liten för att riktigt förstå. Han kommer fram och ställer sig vid framdörren och ser allmänt förstörd ut. En annan kvinna kommer fram och försöker trösta honom, men han börjar snart gråta. Under tiden har jag fått reda på att bussen med föräldrarna finns 500 meter bort och börjar rulla försiktigt ditåt, eftersom pojken står kvar vid framdörren, med den hukande kvinnan bredvid sig. När jag kommer fram till hållplatsen där föräldrarna står kastar sig den gråtande pojken i famnen på den likaså gråtande mamman och uppdraget är framgångsrikt avklarat. Några timmar senare träffar jag föraren av den andra bussen som berättar att paniken var nära hos föräldrarna.
En annan dag var det en alkis som ramlade ombord på min buss. Han sa att han inte hade någon biljett men undrade om han kunde åka med ändå. Jag sa då att han fick gå till Pressbyrån och köpa biljett. Men det ville han inte, trots att han hade en hundring i fickan, som han sa. Efter visst käbblande fram och tillbaka sa han "äh, jag går på, du får anmäla mig om du vill". I 99 fall av 100 hade jag lagt ner och slutat kämpa vid det laget. Jag är ju ingen väktare och har varken betalt, befogenheter eller utrustning för att ta till handgripligheter. Men väktare var just vad jag såg 10 meter utanför bussen. Jag tutade, de tittade upp och jag vinkade till mig dem. Sedan kom de ombord och kastade av alkisen. 1-0 till Cliff.
Jag vill poängtera att jag inte alltid är övernitisk. Det händer att folk får åka med trots att de inte har tillräckligt med kuponger eller ens något färdbevis överhuvudtaget. Men det beror på situationen och hur de beter sig. Ödmjukhet och ärlighet lönar sig mer än att försöka luras eller vara dryg, kan man säga.
En annan dag blev jag tilldelad en buss där den invändiga termometern visade på 0 grader. Vid 5 grader eller lägre vid vagnuttag (bussar kallas vagnar i detta sammanhang) har man rätt att få en annan buss. Jag gjorde ett anrop till trafikledningen och fick det "skämtsamma" rådet att värma bussen med min kroppsvärme. Sedan sa trafikledaren att bussen skulle bli varm efter 15-20 minuters körning. Men jag stod på mig och sa att "det finns faktiskt regler av en anledning". Då slapp jag bussen och fick komma in i värmen i depån, eftersom det inte fanns några andra lediga vagnar med rätt temperatur. När jag kom in sa jag till trafikledaren att "jag har ett kylskåp hemma som du kan få komma och sitta i. Det är varmare än den där bussen". Några timmar senare pratade jag med en kollega som hade fått en svinkall buss på morgonen och kört i två timmar med den utan att den blivit varm. Han hade klagat till trafikledningen men inte stått på sig. Trafikledaren hade sagt "du dör inte av det" (kylan).
Samma vecka var det en liten kille, kanske runt 11 år gammal, som utförde ett sattyg som egentligen inte var så dramatiskt, men ändå upprörande. Intill vägen som jag körde på ligger en skola med stängsel mot vägen. Killen håller i en hink med sand. Maktlöst ser jag på medan killen kastar hinken över stängslet och mot sidan av bussen. En dov duns hörs och för en sekund tänker jag tanken att stanna mitt på vägen, lägga i handbromsen och rusa efter ungjäveln. Men det är ju lönlöst. Stängslet och bristen på befogenheter sätter stopp för de planerna. 1-0 till ungjäveln.
För några veckor sedan hade jag en vecka då det hände lite olika, mer eller mindre dramatiska saker.
Det mest dramatiska, för mig, som hände var att jag var 40 cm från att frontalkrocka.
Det var en snöig dag. Vissa delar av en busslinje som jag körde var indragna. Det låg mycket snö på sidorna av vägen, men där jag körde, på en liten lokalväg på landsbygden (jo, det finns landsbygd i Stockholms kranskommuner) var det plogat. Jag hade inte märkt av halkan så värst mycket under dagen. När jag kommer mot en kurva ser jag en traktor med plog i kurvan. Jag bromsar försiktigt, men i stället för att sakta in fortsätter bussen glida framåt, och det går inte att svänga med i kurvan. Traktorföraren märker vad som händer och börjar tokbromsa, vilket jag också gör. En känsla av att allt nu går åt helvete infinner sig. Men vi får ner farten båda två ganska bra och jag hinner tänka att det var tur att vi fick ner farten så pass bra när vi nu krockar, för krocka kommer vi att göra. Men när vi slutat glida emot varandra har vi undvikit en frontalkrock, eller vad man kallar det när min front höll på att krocka mot hans hörn av fordonet, med cirka 40 cm. Jag är inte svettig i pannan, men gör ändå en symbolisk gest, där jag låtsas torka bort svett ur pannan. Traktorföraren gör likadant och vi ler lättat mot varandra. Kort därefter är jag framme vid ändhållplatsen och märker att mina händer darrar. Ringer sedan frugan och berättar vad som hänt.
En annan dag, vid ett stort köpcentrum, kommer en kvinnlig passagerare fram till mig med en pojke på två-tre år i famnen. Hon säger att han är borttappad, hans föräldrar finns inte på bussen. "Är det sant?", frågar jag. Det hade jag aldrig varit med om under alla år i yrket. Jag gör ett anrop till trafikledningen och det visar sig att de redan fått ett anrop av en bussförare som blivit kontaktad av pojkens föräldrar. Jag talar om för mina passagerare vad som har hänt. Kvinnan som höll pojken i famnen har gått av bussen och jag ser att pojken sitter själv på golvet i mittgången. Jag försöker lugna honom och berättar att vi har fått tag i hans föräldrar. Men han är för liten för att riktigt förstå. Han kommer fram och ställer sig vid framdörren och ser allmänt förstörd ut. En annan kvinna kommer fram och försöker trösta honom, men han börjar snart gråta. Under tiden har jag fått reda på att bussen med föräldrarna finns 500 meter bort och börjar rulla försiktigt ditåt, eftersom pojken står kvar vid framdörren, med den hukande kvinnan bredvid sig. När jag kommer fram till hållplatsen där föräldrarna står kastar sig den gråtande pojken i famnen på den likaså gråtande mamman och uppdraget är framgångsrikt avklarat. Några timmar senare träffar jag föraren av den andra bussen som berättar att paniken var nära hos föräldrarna.
En annan dag var det en alkis som ramlade ombord på min buss. Han sa att han inte hade någon biljett men undrade om han kunde åka med ändå. Jag sa då att han fick gå till Pressbyrån och köpa biljett. Men det ville han inte, trots att han hade en hundring i fickan, som han sa. Efter visst käbblande fram och tillbaka sa han "äh, jag går på, du får anmäla mig om du vill". I 99 fall av 100 hade jag lagt ner och slutat kämpa vid det laget. Jag är ju ingen väktare och har varken betalt, befogenheter eller utrustning för att ta till handgripligheter. Men väktare var just vad jag såg 10 meter utanför bussen. Jag tutade, de tittade upp och jag vinkade till mig dem. Sedan kom de ombord och kastade av alkisen. 1-0 till Cliff.
Jag vill poängtera att jag inte alltid är övernitisk. Det händer att folk får åka med trots att de inte har tillräckligt med kuponger eller ens något färdbevis överhuvudtaget. Men det beror på situationen och hur de beter sig. Ödmjukhet och ärlighet lönar sig mer än att försöka luras eller vara dryg, kan man säga.
En annan dag blev jag tilldelad en buss där den invändiga termometern visade på 0 grader. Vid 5 grader eller lägre vid vagnuttag (bussar kallas vagnar i detta sammanhang) har man rätt att få en annan buss. Jag gjorde ett anrop till trafikledningen och fick det "skämtsamma" rådet att värma bussen med min kroppsvärme. Sedan sa trafikledaren att bussen skulle bli varm efter 15-20 minuters körning. Men jag stod på mig och sa att "det finns faktiskt regler av en anledning". Då slapp jag bussen och fick komma in i värmen i depån, eftersom det inte fanns några andra lediga vagnar med rätt temperatur. När jag kom in sa jag till trafikledaren att "jag har ett kylskåp hemma som du kan få komma och sitta i. Det är varmare än den där bussen". Några timmar senare pratade jag med en kollega som hade fått en svinkall buss på morgonen och kört i två timmar med den utan att den blivit varm. Han hade klagat till trafikledningen men inte stått på sig. Trafikledaren hade sagt "du dör inte av det" (kylan).
Samma vecka var det en liten kille, kanske runt 11 år gammal, som utförde ett sattyg som egentligen inte var så dramatiskt, men ändå upprörande. Intill vägen som jag körde på ligger en skola med stängsel mot vägen. Killen håller i en hink med sand. Maktlöst ser jag på medan killen kastar hinken över stängslet och mot sidan av bussen. En dov duns hörs och för en sekund tänker jag tanken att stanna mitt på vägen, lägga i handbromsen och rusa efter ungjäveln. Men det är ju lönlöst. Stängslet och bristen på befogenheter sätter stopp för de planerna. 1-0 till ungjäveln.
tisdag, december 16, 2008
Första fiolen
söndag, december 14, 2008
Mera godis till bussförarna!
Häromdagen var det en tant som lade en karamell på stämpelbrädan när hon kom ombord på min buss. Mycket trevligt initiativ, tycker jag! Det gav mig också idén att detta måste spridas! Tänk vad mycket bättre stämning på bussarna det skulle bli om fler anammade detta! Dessutom är det ju så att bussföraryrket sägs vara ett serviceyrke. Och i serviceyrken hör det till med dricks, eller hur? Därför uppmanar jag er alla som läser detta att ta som vana att lägga en godisbit på bussförarens stämpelbräda varje gång ni stiger på en buss! Och uppmuntra era vänner att göra likadant! Vem vet, detta kanske kan växa till en stor grej, en massrörelse! Folk på besök från landsorten eller utlandet kommer att prata om denna unika företeelse, som kommer att vara ytterligare en sak som sätter Stockholm på världskartan!
Några saker att komma ihåg bara:
1) Godiset bör helst vara inplastat.
2) Godiset får gärna vara Geisha eller Fazermint. "Finchoklad" går också bra.
3) Pengar går också bra.
Några saker att komma ihåg bara:
1) Godiset bör helst vara inplastat.
2) Godiset får gärna vara Geisha eller Fazermint. "Finchoklad" går också bra.
3) Pengar går också bra.
fredag, december 12, 2008
Biljettskandaler!
Redan nu kan man köpa biljetter till SM-finalen i bandy och det är jättedumt! Visst, det är kanske bra för dem som inte bryr sig vilka lag som går till final. Den publik som bara vill gå dit och mysa lite, känna på den "speciella stämningen på SM-finalen i bandy". Men för de flesta vettiga människor som vill se en SM-final med sitt favoritlag, men som inte är lika intresserade av andra lag, är det förstås inte intressant att köpa en biljett till finalen redan nu, när slutspelet inte ens har börjat. Nu riskerar massor av rikiga bandysupportrar att gå miste om att se sitt favoritlag i finalen, bara för att vissa "mysnissar" redan köpt biljett. Ja, om de inte chansar på att köpa biljett redan nu förstås. Men det kan ju vara det samma som att slänga pengarna i sjön.
För övrigt hatar jag nasare som slutsålt.se och andra liknande ulvar i fårakläder. De är inget annat än en sorts förfinade svartabörshajar som låtsas vara riktiga välgörare som kan erbjuda biljetter till utsålda evenemang. Mot ett rejält påslag förstås. Märkligt att deras verksamhet är tillåten.
För övrigt hatar jag nasare som slutsålt.se och andra liknande ulvar i fårakläder. De är inget annat än en sorts förfinade svartabörshajar som låtsas vara riktiga välgörare som kan erbjuda biljetter till utsålda evenemang. Mot ett rejält påslag förstås. Märkligt att deras verksamhet är tillåten.
tisdag, december 09, 2008
Hammarby!
Jag är ju i första hand en fotbollssupporter till Hammarby. Men vi kan säga att jag lägger upp Victory, av det utomordentligt duktiga coverbandet AB/CD (ni kan nog gissa på bandnamnet vilka som är deras förebilder), för att fira Hammarbys bandyseger ikväll över Villa/Lidköping. Hur som helst är det en bra låt som även ni som ännu inte har konverterat till den enda sanna läran kan uppskatta.
Här är en bild på Tilda från 31 augusti. Som synes pappas flicka, som hört bajensånger sedan hon låg i mammas mage. Senast igår fortsatte jag med indoktr... eh, sjungandet, med hjälp av hennes gröna Bajen-nalle som dansare.
Här är en bild på Tilda från 31 augusti. Som synes pappas flicka, som hört bajensånger sedan hon låg i mammas mage. Senast igår fortsatte jag med indoktr... eh, sjungandet, med hjälp av hennes gröna Bajen-nalle som dansare.
måndag, december 08, 2008
söndag, december 07, 2008
Basketbollen
Som jag skrev igår har jag svårt att slänga gamla prylar som har en historia att berätta. Men jag har nu kommit på en lösning för en sådan gammal pryl. Jag ska helt enkelt blogga om prylen, eller trofén snarare, så kan jag slänga den med frid i sinnet sedan.
Här nedan ser ni min vinst från Gröna Lund i somras. Det är en väldigt stor basketboll, även om den sjunkit ihop då luften pyst ut. Jag vann den efter att ha satt en boll i en trång basketkorg - på första försöket förstås.
Basketbollen fick sedan hänga med på stan. Den studsade väldigt högt när man kastade ner den på gatan från Hornsgatspuckeln... Efter det tog jag in den på en väldigt välbefolkad och trång krog. Jag menar, vad gör man inte för att få uppmärksamhet (skojar bara...men visst fick jag uppmärksamhet)?
Lite senare, när jag stod utanför krogen och ringde, måste antingen en olycka eller ett attentat ha skett. För när jag kom tillbaka hade det pyst ut jättemycket luft. Men det var svårt att misstänka någon, eftersom alla i vårt sällskap var trevliga. Tråkigt och konstigt. Även om det hade varit väldigt svårt att hitta en basketkorg i passande storlek hade det varit roligt att släppa bollen från sjätte våningen, som jag bor på.
Hej då basketbollen, var stark när du slängs in i avfallskvarnens obarmhärtiga käftar.
Här nedan ser ni min vinst från Gröna Lund i somras. Det är en väldigt stor basketboll, även om den sjunkit ihop då luften pyst ut. Jag vann den efter att ha satt en boll i en trång basketkorg - på första försöket förstås.
Basketbollen fick sedan hänga med på stan. Den studsade väldigt högt när man kastade ner den på gatan från Hornsgatspuckeln... Efter det tog jag in den på en väldigt välbefolkad och trång krog. Jag menar, vad gör man inte för att få uppmärksamhet (skojar bara...men visst fick jag uppmärksamhet)?
Lite senare, när jag stod utanför krogen och ringde, måste antingen en olycka eller ett attentat ha skett. För när jag kom tillbaka hade det pyst ut jättemycket luft. Men det var svårt att misstänka någon, eftersom alla i vårt sällskap var trevliga. Tråkigt och konstigt. Även om det hade varit väldigt svårt att hitta en basketkorg i passande storlek hade det varit roligt att släppa bollen från sjätte våningen, som jag bor på.
Hej då basketbollen, var stark när du slängs in i avfallskvarnens obarmhärtiga käftar.
lördag, december 06, 2008
Ny kunskap
"Man behöver inte vara fin i kanten, men det finns faktiskt något som heter ful i kanten."
Fru Hanger
Fru Hanger
Gamla prylar
Fram till idag har jag publicerat 706 inlägg på denna blogg. Dessutom har jag 165 utkast som ligger och skräpar i utkast-mappen. Plus ett gäng bloggutkast i mobilen. De flesta utkasten har inte blivit ratade, utan det har bara blivit så att jag inte har färdigställt dem och publicerat dem. Några är faktiskt rätt bra (andra är förstås inte lika bra). Funderar på att börja med lite återvinning.
Det är precis som med gamla prylar för mig. Jag har väldigt svårt för att slänga saker. Allting har ju sin egen historia som oftast är värd att berättas, tycker jag.
Vissa säger att det man inte använt på länge behöver man inte - det kan man slänga. Och visst är det så. Man behöver inte någonting som man inte använt på länge. Men det utesluter inte att man kan få användning för det.
Det behöver inte vara ett problem att samla på sig saker. Men det kan vara ett problem att inte avsluta projekt, att inte komma i mål.
Det är precis som med gamla prylar för mig. Jag har väldigt svårt för att slänga saker. Allting har ju sin egen historia som oftast är värd att berättas, tycker jag.
Vissa säger att det man inte använt på länge behöver man inte - det kan man slänga. Och visst är det så. Man behöver inte någonting som man inte använt på länge. Men det utesluter inte att man kan få användning för det.
Det behöver inte vara ett problem att samla på sig saker. Men det kan vara ett problem att inte avsluta projekt, att inte komma i mål.
Det är ett barn i ventilen
Middag i köket. Plötsligt hörs ett barnskrik. Vi spetsar öronen, men kommer snart fram till att det inte kommer från Tilda, som ligger och sussar i sovrummet. "Det är ett barn i ventilen", säger hustrun. Ändå gör varken hon eller jag minsta ansats till att ringa 112, Ghostbusters eller The Hoff.
torsdag, december 04, 2008
onsdag, december 03, 2008
Broder Glasvegas
När jag hörde den här låten, från 14:e till 45 sekunden, var jag övertygad om att det var Broder Daniel. Låter så mycket som deras sound, i alla fall i mina öron.
Dottern tycker förresten om att "spela" maraccas nu, oavsett om det handlar om att kompa Broder Daniel eller bara slå med den på sitt matstolsbord.
Dottern tycker förresten om att "spela" maraccas nu, oavsett om det handlar om att kompa Broder Daniel eller bara slå med den på sitt matstolsbord.
tisdag, december 02, 2008
BAR PERSONAL
Igår när jag var och åt lunch såg jag en lapp på insidan av baren som vände sig till "BAR PERSONAL", och så var det något meddelande under med små bokstäver som jag inte kunde läsa.
De som stod i baren var dock helt påklädda.
De som stod i baren var dock helt påklädda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
