onsdag, december 17, 2008

Vardagsdramatik på jobbet

Jo, jag hade ett utkast om "vardagsdramatik" på jobbet som jag tänkte var värt en publicering, även om det nu är lite inaktuellt.

För några veckor sedan hade jag en vecka då det hände lite olika, mer eller mindre dramatiska saker.

Det mest dramatiska, för mig, som hände var att jag var 40 cm från att frontalkrocka.

Det var en snöig dag. Vissa delar av en busslinje som jag körde var indragna. Det låg mycket snö på sidorna av vägen, men där jag körde, på en liten lokalväg på landsbygden (jo, det finns landsbygd i Stockholms kranskommuner) var det plogat. Jag hade inte märkt av halkan så värst mycket under dagen. När jag kommer mot en kurva ser jag en traktor med plog i kurvan. Jag bromsar försiktigt, men i stället för att sakta in fortsätter bussen glida framåt, och det går inte att svänga med i kurvan. Traktorföraren märker vad som händer och börjar tokbromsa, vilket jag också gör. En känsla av att allt nu går åt helvete infinner sig. Men vi får ner farten båda två ganska bra och jag hinner tänka att det var tur att vi fick ner farten så pass bra när vi nu krockar, för krocka kommer vi att göra. Men när vi slutat glida emot varandra har vi undvikit en frontalkrock, eller vad man kallar det när min front höll på att krocka mot hans hörn av fordonet, med cirka 40 cm. Jag är inte svettig i pannan, men gör ändå en symbolisk gest, där jag låtsas torka bort svett ur pannan. Traktorföraren gör likadant och vi ler lättat mot varandra. Kort därefter är jag framme vid ändhållplatsen och märker att mina händer darrar. Ringer sedan frugan och berättar vad som hänt.

En annan dag, vid ett stort köpcentrum, kommer en kvinnlig passagerare fram till mig med en pojke på två-tre år i famnen. Hon säger att han är borttappad, hans föräldrar finns inte på bussen. "Är det sant?", frågar jag. Det hade jag aldrig varit med om under alla år i yrket. Jag gör ett anrop till trafikledningen och det visar sig att de redan fått ett anrop av en bussförare som blivit kontaktad av pojkens föräldrar. Jag talar om för mina passagerare vad som har hänt. Kvinnan som höll pojken i famnen har gått av bussen och jag ser att pojken sitter själv på golvet i mittgången. Jag försöker lugna honom och berättar att vi har fått tag i hans föräldrar. Men han är för liten för att riktigt förstå. Han kommer fram och ställer sig vid framdörren och ser allmänt förstörd ut. En annan kvinna kommer fram och försöker trösta honom, men han börjar snart gråta. Under tiden har jag fått reda på att bussen med föräldrarna finns 500 meter bort och börjar rulla försiktigt ditåt, eftersom pojken står kvar vid framdörren, med den hukande kvinnan bredvid sig. När jag kommer fram till hållplatsen där föräldrarna står kastar sig den gråtande pojken i famnen på den likaså gråtande mamman och uppdraget är framgångsrikt avklarat. Några timmar senare träffar jag föraren av den andra bussen som berättar att paniken var nära hos föräldrarna.

En annan dag var det en alkis som ramlade ombord på min buss. Han sa att han inte hade någon biljett men undrade om han kunde åka med ändå. Jag sa då att han fick gå till Pressbyrån och köpa biljett. Men det ville han inte, trots att han hade en hundring i fickan, som han sa. Efter visst käbblande fram och tillbaka sa han "äh, jag går på, du får anmäla mig om du vill". I 99 fall av 100 hade jag lagt ner och slutat kämpa vid det laget. Jag är ju ingen väktare och har varken betalt, befogenheter eller utrustning för att ta till handgripligheter. Men väktare var just vad jag såg 10 meter utanför bussen. Jag tutade, de tittade upp och jag vinkade till mig dem. Sedan kom de ombord och kastade av alkisen. 1-0 till Cliff.

Jag vill poängtera att jag inte alltid är övernitisk. Det händer att folk får åka med trots att de inte har tillräckligt med kuponger eller ens något färdbevis överhuvudtaget. Men det beror på situationen och hur de beter sig. Ödmjukhet och ärlighet lönar sig mer än att försöka luras eller vara dryg, kan man säga.

En annan dag blev jag tilldelad en buss där den invändiga termometern visade på 0 grader. Vid 5 grader eller lägre vid vagnuttag (bussar kallas vagnar i detta sammanhang) har man rätt att få en annan buss. Jag gjorde ett anrop till trafikledningen och fick det "skämtsamma" rådet att värma bussen med min kroppsvärme. Sedan sa trafikledaren att bussen skulle bli varm efter 15-20 minuters körning. Men jag stod på mig och sa att "det finns faktiskt regler av en anledning". Då slapp jag bussen och fick komma in i värmen i depån, eftersom det inte fanns några andra lediga vagnar med rätt temperatur. När jag kom in sa jag till trafikledaren att "jag har ett kylskåp hemma som du kan få komma och sitta i. Det är varmare än den där bussen". Några timmar senare pratade jag med en kollega som hade fått en svinkall buss på morgonen och kört i två timmar med den utan att den blivit varm. Han hade klagat till trafikledningen men inte stått på sig. Trafikledaren hade sagt "du dör inte av det" (kylan).

Samma vecka var det en liten kille, kanske runt 11 år gammal, som utförde ett sattyg som egentligen inte var så dramatiskt, men ändå upprörande. Intill vägen som jag körde på ligger en skola med stängsel mot vägen. Killen håller i en hink med sand. Maktlöst ser jag på medan killen kastar hinken över stängslet och mot sidan av bussen. En dov duns hörs och för en sekund tänker jag tanken att stanna mitt på vägen, lägga i handbromsen och rusa efter ungjäveln. Men det är ju lönlöst. Stängslet och bristen på befogenheter sätter stopp för de planerna. 1-0 till ungjäveln.

6 kommentarer:

smultronpaj sa...

ja du, man råkar ut för mycket i trafiken och bland människor.

Mia sa...

Vilken tur för både dig och traktorföraren att ni lyckades undvika krock!

Trafiken är farlig... utan tvekan!

turmalin sa...

GOD JUL!!

Cliff Hanger sa...

Smultronpaj - Ja, 99 % av tiden är det lugnt, men det gäller att vara beredd när den där enda procenten inträffar, så att säga.

Mia - Ja, det var rätt läskigt där.

Turmalin - God jul på dig med!

Carina sa...

Hej broder.
Själv har jag blivit "äggad" när jag körde 4:an på Vallhallavägen. Det var någon snoris (antar jag) som kastade ett rått ägg på min sidospegel vid förarhytten. Jag blev örerumplad och studsade upp i stolen när det hände. Min instinkt var också att dra i handbromsen och jaga rätt på ungdjäveln (m.m.) men skötsam svensk som jag är fann jag mig i situationen och körde vidare till slutstationen. Där kunde jag äntligen ta bort smeten så att jag kunde se i spegeln igen. 1 - 0 till ungdjäveln, även denna gång.
Syster yster

carina sa...

För mig är det obegripligt hur man kan "tappa" bort sina barn. När jag jobbade på H & M barnavdelning på Drottninggatan var det flera gånger i veckan som vi fick söka (ropa i högtalaren)efter föräldrar till "upphittade" gråtande barn. Va fan gör eller kanske snarare tänker föräldrar egentligen?
Syrran