"Världen är liten" är som bekant en klyscha som aktualiseras då och då. Fram till nyligen var mitt eget mest utmärkande exempel på att världen är liten detta: Året är 1995. Jag och några av mina närmaste vänner sitter på en hotellbalkong på Kos i Grekland när en gymnasieklasskompis och en kompis till honom kommer gående nere på gatan. Vi ropade på dem, de kom upp till oss och resten av semestern festade vi ihop varje kväll.
Frågan är dock om det inte kändes som att världen var ännu mindre, så att säga, när jag och sambon var på Kefalonia förra månaden. En dag hade vi tagit hyrbilen på en tur västerut. Efter några timmar hamnade vi på den vackra stranden Xi Beach med sin röda sand (vissa andra stränder hade vit sand, andra gul, några hade grå sand och andra hade små vita, runda stenar) och sina omgivande vita klippor. På solstolarna bredvid låg ett ungt, engelskt par (det var för övrigt så mycket engelska turister på Kefalonia att man ibland kände ”This is England” – vilket även är titeln på en mycket bra film som går på bio just nu).
Dagen efter körde vi österut, till den andra delen av ön, där den ännu mer paradisiska stranden Antisamos var ett av våra mål för dagen. Det var just på Antisamos Beach som betydande delar av hollywoodfilmen ”Kapten Corellis Mandolin” spelades in. En film som ökade turismen till Kefalonia med 70 %! Nåväl, tillbaka till oss. Vi slår oss ner på varsin solstol och börjar lapa dagens dos av sol. Döm om vår förvåning när samma unga, engelska par som vi var grannar med dagen innan snart dyker upp till sina solstolar precis bredvid oss! En stund senare ska sambon gå till bilen och hämta en sak. På väg dit märker hon att den engelska ”granntjejen” också är på väg till sin hyrbil. Och självklart står deras bil parkerad precis bredvid vår bil! Undrar om de kände sig förföljda?
Har du själv någon ”världen-är-liten-anekdot”?
Här är några bilder från Antisamos Beach. Något som inte syns på bilderna är alla de hundratals fiskar som svärmade runt omkring en när man snorklade och matade dem med bröd.
torsdag, oktober 11, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Skrik till hos mig när alla retfulla resereportage är över och vardagen har tagit vid...
..muttermutter.
SFNB - Seså, inte gnälla nu! Gläds med mig och mina sköna minnen i stället! Och låt dig inspireras! :-)
(Har postat lite vardagsinlägg mellan "resereportagen" också).
Kapten Corellis Mandolin är en bra bok men jag har inte sett filmen. Nu blir man ju sugen på att se den. har du sett den?
Fina bilder. Härligt att se gröna berg, vâra här är sâ nakna pga jordförstöringen.
Pâ ett loppigt tâg mellan tvâ smâ spanska byar, satt jag och mina svenska kompisar och kommenterade ett par spanska killar som satt bredvid. Efter en kvart böjer sig den ene fram och säger:
-Har nâgon utav er en penna? pâ klar skânska. De bodde nâgra gator frân min gata i Lund... och var bara halvspanjorer.
Londongirl - Jo, vi var naturligtvis "tvungna" att hyra den innan vi åkte iväg. Jag somnade efter ungefär halva filmen...men det var inte för att den var dålig. Jag var bara väldigt trött. Av det jag såg var den dock helt okej.
Anna Malaga - Hehe... Bra anekdot. :-) Hoppas att ni inte kommenterade dem på ett allt för elakt, snuskigt eller på annat pinsamt sätt. Eller förresten - det hoppas jag visst på! ;-)
Appropå tillfälligheter utomlands. Vi var i Tunisien för en hel massa år sedan. Vilket inte kanske var ett stort resmål just då. Men mitt på torget träffar vi på mammas kusin från Luleå, som hon naturligtvis inte träffat på flera år. Då var världen liten tyckte vi. Härligt att åka utomlands. Jag (Vi) vill också!
Skicka en kommentar