Vad var det jag sa?

I mitt jobb stöter jag på mina hundratals kollegor mest hela tiden. Vissa pratar man en del med, andra morsar man bara på då man möts ute på vägarna eller inne i någon rastlokal. För några veckor sedan pratade jag med en kollega som vi kan kalla Mustafa (jag vet inte vad han heter). Han berättade att han varken åt eller drack knappt någonting under en normal arbetsdag. När vi pratades vid pågick förvisso ramadan, men Mustafa sa att han knappt åt eller drack någonting annars heller när han jobbar. Han behövde inte det, påstod han. Jag, som alltid bär med mig en vattenflaska, varnade Mustafa för att denna självvalda torka kunde orsaka njursten. Det har jag nämligen hört från min mamma som drabbats av detta. Under njurstenssmärtorna hade hon så ont att dödshjälp faktiskt kändes som ett hett alternativ.

Igår träffade jag Mustafa igen. Han log lite skamset och berättade att han faktiskt hade fått ett njurstensanfall sedan vi pratades vid senast! Ett riktigt sammanträffande bara det. Och som lök på sammanträffandelaxen hade han dessutom råkat ut för det bara några timmar efter att jag varnade honom! Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. ”Vad var det jag sa” kändes drygt och överflödigt, så jag sa bara ”det talar för sig själv” och sedan, på ett så snällt sätt som möjligt, ”nu har du lärt dig en läxa”.

”När Cliff Hanger ger goda råd bör man lyssna”
Gammalt djungelordspråk.