söndag, december 24, 2006

En medmänsklig insats på julafton

Idag var jag och sambon med om en sak som vi kommer att komma ihåg länge. Mätta på julmat och julgodis och, i sambons fall, abstinent på frisk luft, gick vi ut på en kvällspromenad. Plötsligt fick vi syn på en människa som låg livlös bredvid gångvägen. Personen låg i en konstig ställning och bredvid låg en trasig kasse med några julklappar. SOS-reflexen vaknade till liv och massor av tankar om vad som kunde ha orsakat detta, vad man skulle göra och hur illa däran personen var poppade upp i huvudena på oss båda. Första kontaktförsöken fick ingen respons, men efter någon halvminut öppnade kvinnan långsamt ögonen, vilket naturligtvis var en stor lättnad.

Det visade sig att det var en kvinna runt 50. Hon var ganska fint klädd men såg sliten ut i ansiktet och mascaran hade runnit. På jackan hade hon ett rosa band. Hon var kraftigt alkoholpåverkad men talbar. Men mest av allt var hon bedrövad. Hon berättade att hon var bröstcancerpatient sedan 2002, men det var inte det som var problemet, sade hon. Det som hade gjort henne så ledsen var att hennes dotter och andra familjemedlemmar som hon hade träffat idag hade gjort henne så besviken. Hon ville inte gå in i detalj på vad de hade gjort henne, men det var tydligt att hon var väldigt ledsen. Det var också tydligt att hon behövde hjälp med att ta sig ifrån denna mörka, kalla och lite skumma plats nära riksvägen och järnvägsspåret. Hon ville inte vara till besvär, men efter att vi stått på oss gick hon med på att bli följd hem av oss.

Vi hjälpte henne upp på benen och följde henne hem. Hon var rätt vinglig och det var tur att vi var två stycken som kunde stötta upp henne. Flera gånger bad hon om ursäkt, men vi intygade henne om att hon inte var till besvär. Det var inte bara något vi sade, utan det kändes faktiskt bra för oss att göra en medmänsklig insats. Detta är ju också en speciell dag. Å ena sidan kan jag tycka att vi gjorde något självklart, något som alla instinktivt borde ha gjort i samma stund. Men verkligheten är ju tyvärr inte sådan. Alla hade inte gjort som vi. Vissa hade bara gått förbi (det hade någon kanske redan gjort). Någon annan hade kanske stulit från henne. Jo, lite stolta kan vi nog känna oss ändå. Det känns som att vi gjorde det vi kunde. Hon hade garanterat haft svårt att ta sig hem utan oss och hon hade aldrig kommit upp för trapporna till sin lägenhet utan oss. Hon kunde knappt stå upp för egen maskin. Det känns också som att vi pratade bra med henne. Stöttande utan att "klappa på huvudet". Vi visade också medkänsla, men försökte även peppa henne så gott det gick. Hon frågade oss flera gånger "var kom ni ifrån?" och det var tydligt att det inte var vår geografiska lokalisering som hon syftade på (även om det var det svaret som vi gav).

Alkoholen förstärkte förstås hennes känslor, men hon var väldigt tacksam och tyckte att vi var "underbara", samtidigt som hon bad om ursäkt och skämdes över sig själv. Vi fick båda flera kramar. För några år sedan hade man kanske tyckt att en sådan här kvinna hade varit jobbig och pinsam, man kanske till och med hade känt ett visst förakt. Men så kände vi faktiskt inte nu. Vi människor är ju bräckligare än man ibland, när man har det som tryggast och skönast, kan tro. Men bröstcancer, alkohol, släktingar som sviker och den laddning som julen för med sig i form av dess förväntningar och idealbilder kan få vilken människa som helst att falla igenom.

Hoppas att det går bra för henne med sjukdomen och släktingarna trots allt.

14 kommentarer:

Anonym sa...

En vacker julsaga och en vacker handling av er båda.

Det är lättare än man tror att tappa taget om tillvaron, och det är lättare att bli kvar där om inte världen längre ser en.

Både i det lilla och det stora.

Återigen - God Jul från en jobbande Pash.

Anonym sa...

Bra gjort, ni gav nog henne en mycket bättre julklapp än någon av de klappar som fanns i hennes trasiga kasse!

God jul!

Tankevågor sa...

Åh Cliff! Jag blir så berörd av den här berättelsen....klart du/ni kan känna er stolta över er insats för den här kvinnan! Det kan tyckas som en självklar handling men vi vet ju att många skulle ha struntat i henne....
Har själv gjort precis samma sak som er vid ett antal gånger.....allt från alkoholpåverkade människor till en förvirrad och vilsen pensionär....Min man brukar säga att jag samlar på mig sånt här och vilsna själar....men jag kan inte gå förbi....är inte funtad så.
Ni måste ha varit som änglar där i julaftonsnatten för henne! :)

Anonym sa...

Wow... jag känner bara hur synd jag tycker om henne. Allt på en gång, sjukdom, så mycket förväntningar på julafton, besvikelse och så alkohol. Åh. Det gör ont i mig att tänka på situationen. Vilken tur att just ni kom.

Anonym sa...

Det var bra gjort av er. Alldeles för många människor går bara förbi eller blundar för människor i behov av medmänsklighet. Som du skriver är det många som istället för att räcka ut en hand ser sin chans att själva vinna på situationen.

Det sorgliga i hela berättelsen är att detta sker året runt, inte bara över jul. Och att man idag ska behöva bli förvånad över att någon visar medmänsklighet.. det är konstigt.

Stefan sa...

vardagsheroism när den är som finast. Ni har fått varsitt guldmärke där uppe ;)

god jul hela vägen och gott nytt

detta gäller mrs hanger oxå

/Stefan

Anonym sa...

Heja, hurra, hurra!

Det verkar som att alla förväntningar alla släktträffar kan dra fram en hel del känslor hos alla. Själv var jag på sjukhuset och firade jul med min mamma som inte längre kan tala eller röra på sig. Fy, det var riktigt jobbigt!

Cliff Hanger sa...

Tack alla för era schyssta kommentarer! God jul på er! :-)

Puman sa...

God fortsättning!

Jag är lite sen :(

Sir Realistic sa...

Cliff Hanger och hans väna mö är sanna hjältar i det här spektaklet som kallas jul. Glädje sitter inte i det länsade bankkontot efter alla julklappsköp, det är större än så.

Ha en god fortsättning och ett gott slut på året.

Cliff Hanger sa...

Puman - Jag önskar dig också en god fortsättning! :-)

S R - Tack, det var fint skrivet. :-) God jul och en god fortsättning önskar jag dig!

Studiomannen sa...

Helt rätt, Cliff-Bertil Jonsson!

Hurrar för dig och sambon!

Cliff Hanger sa...

Studiomannen - Haha, jag kanske ska börja kalla mig för Cliff-Bertil? Det låter ju riktigt KÄCKt. ;-) Tack, tack för hurrandet. :-)

Anonym sa...

Jag kommer inte ens ihåg hur jag hamnade på den här bloggen, men nu sitter jag är på kontoret med tårar i ögonen efter att ha läst något väldigt fint. Känner inte dig som skriver och har inte läst några andra inlägg, men den här träffade direkt.

Vilken tur att det finns människor som du och din sambo.