Genvägar?

Smått fascinerande ändå hur folk besvärar sig för att tjäna några meter och några tiondels sekunder. Nu ligger det ovanligt mycket snö på marken för att vara i min stockholmsförort i mars. Men i det 40-50 cm höga snötäcket har folk ändå trampat upp en stig på ca 10 meter på det ställe som jag tänker på nu. Om man går den stigen tjänar man några ynka meter jämfört med om man går på gångvägarna bredvid. Svensk effektivitet och otålighet? Precis som att vi också går i rulltrapporna och tjänar några sekunder, blir otåliga om en sida på internet tar 2 sekunder för lång tid att ladda och att vi gasar på med bilen bara för att hinna snabbt fram till nästa rödljus?

10 öre 2006

På pizzerian:

-Kan jag få en cola till, den kostade 12 kronor va?
-Nej, 11 och 90!

????????

När jag jobbade på Gröna Lund för många år sedan hade jag en timlön på 58 kronor och 53 öre. Fånigt lönebelopp som var så exakt på öret i och för sig, men jag kan ändå förstå det lite mer än replikskiftet ovan. Med tanke på alla timmar som folk jobbade på Grönan, gjorde nog den ackumulerade öresskillnaden en liten skillnad. Men om man beställer en cola på en pizzeria och den sagda kostnaden avrundas uppåt 2 sekunder senare när man ska betala, vad är då vitsen? Om det var ett konstigt försök till goodwill misslyckades det rejält i alla fall.

Tentan avklarad (eller: I´ve been looking for freedom)

Aaaah... Tentan är nu skriven, inlämnad och förd till handlingarna. Känner hur bördan rinner av mig. Vilken kontrast mot i morse, då "korvstoppningen" bokstavligen stod mig upp i halsen och gjorde mig smått illamående. Med facit i hand hade jag väl inte behövt jaga upp mig så mycket. Men jag visste att det skulle kännas så med facit i hand. Det hjälps dock inte - är det någon form av prov, då jagar jag upp mig. Så ocool är jag, det är bara att fejsa sanningen. Förutom att det handlar om att prestera, tror jag att det handlar om att jag inte har kontroll över situationen. Det ligger ett ofrånkomligt osäkerhetsmoment i att inte veta vilka frågor som ska ställas och hur bra jag kommer att kunna svara på dem som stressar upp mig, hur bra jag än har pluggat. Och känner man att kunskaperna sitter ytligt blir man förstås uppstressad över det om man är lagd åt det hållet. Det var förmodligen därför jag var så inne i mitt sista-minuten-pluggande på tunnelbanan att jag missade att gå av vid Universitetets tunnelbanestation i morse... Jag höll t o m på att missa att gå av vid nästa station. När jag sedan skulle åka tillbaka åt andra hållet, var nästa tåg inställt. Det var tur att jag var ute i ovanligt god tid så att jag hann ändå.

Vissa andra kursare hade en annan approach till provet. En (37-årig tant) hade inte pluggat sedan i torsdags. En annan hade festat fredag och lördag och inte pluggat något alls i helgen. Jag kände mig rätt torr i jämförelse. Själv bangade jag allt som stavades nöje i helgen. Och jag tror nog att jag hade fixat "Godkänt" även om jag inte hade pluggat i helgen. Men man kan inte tänka så. Jag hade inte kunnat roa mig med gott samvete och njuta av nöjesaktiviteter om jag ägnat mig åt sådana.

Det gick rätt hyfsat, tror jag. Känns osäkert att uttala sig om hur det gick, men jag kan nog ha fått allt från ett svagt "G" till ett svagt "VG" - det skiljer bara 10 p mellan betygsgränserna. Lite ironiskt var annars att ett av de ord som jag mest funderade över hur jag skulle dela upp (i morfemtyper) var obeslutsam. Tror att jag ändrade det från rätt till fel i mitt svar. En annan fråga, där man skulle välja ett av tre alternativ, vet jag att jag ändrade från rätt till fel svarsalternativ, bland det sista jag gjorde. En poäng missad där. Surt. Men det borde bli godkänt i alla fall. Och hur det än gick, är jag en fri människa nu och en tid framöver. I´ve been looking for freedom hela helgen, och nu har jag äntligen fått den!

P.S./ Tack Sofia för låtlänken.

Blåmärken bekommer mig inte

Jag är så tuff. Igår upptäckte jag att jag hade ett blåmärke på 5 x 6 cm på vaden. Det såg gammalt ut. Måste ha uppkommit från innebandyn för en vecka sedan. Jag har inte känt av blåmärket ett dugg. Som man säger i ishockeyvärlden: poängen består, blåmärkena försvinner. Gäller även i "machosporten" innebandy.

Tentaångest!

Uäääauuuaahhh! Tentaångest! I morgon är det tenta. Eftersom jag är en tävlingsmänniska, kan aldrig pluggande vara bara roligt och intressant. Hur viktigt jag än tycker att det är med att lära sig för lärandets skull och att det man läser faktiskt kan vara riktigt intressant, handlar det ofrånkomligen också om att prestera. Vissa kanske inte ser det så. De läser bara för att det är intressant och för att lära sig något, sedan råkar det komma en tenta liksom bara i förbifarten. Så önskar jag ibland att jag fungerade. Men jag får försöka leva med mina brister.

En annan jobbig grej är att dels vill jag prestera väl, dels kan jag vara nog så odisciplinerad. En svår kombination. Resultatet blir att jag skjuter upp mycket tills jag har kniven mot strupen. Då först blir jag någorlunda disciplinerad. Och då blir inte pluggandet lustfyllt, det kan jag lova. Just nu håller jag på att spy på det jag ska plugga in. Att jag aldrig blir vuxen... Ska ju själv förhoppningsvis bli lärare någon gång. Hur ska jag då göra inlärningen lustfylld? Har i och för sig några idéer om det. Dock underlättar det om mina blivande elever inte är lika tävlingsinriktade och oplanerade som jag, för deras egen skull. Prestationsmomentet i skolan (på alla nivåer) är ofrånkomligt, det gäller "bara" att inte tänka för mycket på det och att planera sina studier väl.

Nåväl, "godkänt" borde jag fixa i vilket fall som helst. Annars skulle jag bli förvånad. Vill ha det överstökat snart. Känns som att vissa kunskaper sitter rätt ytligt. Vill få dem på provpappret innan de försvinner. Ska bli gott med öl sedan.

Vilket lag håller du på?

Eftersom det var så roligt att konstruera den förra omröstningen, kommer här en till. Det är nu dags att en gång för alla reda ut vilken sorts nivå den här bloggens läsare ligger på.

Vilket fotbollslag håller du på?
	Hammarby förstås, jag är en tänkande individ med hjärtat på rätta stället
	De där råttorna från Solna. Jag har även en fäbless för invigningsriter med galgar upp i rectum.
	Aporna från Östermalm. Jag har rika föräldrar och dålig hygien.
	Sillstryparna från Sveriges baksida med ICA som klubbemblem på bröstet. Jag är också en spårvagnsraggare.
	Ellos från Borås. Jag är en liten kyckling, pip-pip.
	Jag håller på äm-iff-iff. Kanske är jag en äkta "blådåre". Mer troligt är jag en av många medgångssupportrar.
	Kalmar. Jag tycker om 0-0-matcher och långa tjongbollar.
	GAIS. Jag är en go´ makrill som egentligen vill vara Hammarbyare, eftersom GAIS är Götets motsvarighet till Bajen.
	Något annat lag.
	Fotboll - är inte det en sån där lek där 20 testosteronstinna neanderthalare jagar en boll?
Free polls from Pollhost.com

Dagens i-landsproblem

Dagens i-landsproblem: Att gå ut med soporna i en slaskvåt, grusig trapp så här års. Blir ju äcklig om fossingarna. Man kan i och för sig sätta på sig skor men det är jobbigt.

Snott från "Veckans nyheter"

Alexander Bard - hög på hat

Kikki Danielsson - hög på mat

Camilla Henemark - hög

Livet är fullt av små glädjeämnen

Häromdagen läste jag i Funktionell svensk grammatik att och, men och eller ibland också kan inleda meningar, t ex Och sedan teg hon. Sådana meningar får större självständighet, menas det.

Ja, det står t o m att och och men ibland kan användas som inledning till ett nytt stycke för att markera att det nya stycket hänger ihop med det tidigare!

Hurra! Jag som alltid känt mig så odygdig när jag börjat meningar med och, men eller eller. Men nu finns det ingen anledning att känna någon synd och skam längre! Nu har jag vetenskapen i ryggen när jag skriver på detta vis. Och det känns bra.

El Mango - poeten

Tunnelbanepoesi

Tag plats,
se upp för dörrarna,
dörrarna sprängs

Närkontakt med psycho-grannen

I morse var det nära att det blev ett sånt där obekvämt sammanträffande igen. Denna gång med ingen mindre än psycho-grannen dessutom. Jag fick dock ett naturligt försprång på några meter, eftersom jag låste dörren samtidigt som grannen öppnade sin dörr. Sedan skickade jag ett sms till sambon och tipsade henne om att det var fritt fram att sparka in psycho-grannens brevlåda, eftersom han satt på samma pendeltåg som jag. Sambon såg dock sms:et lite sent, varför hon inte vågade ta ut den rättmätiga hämnden mot fridstöraren.

Åldersrasism

Åldersrasism - vad är det för ett konstigt ord egentligen? Är äldre människor av en annan ras?

Hur kan bicycletas vara tillåtna?

Är det inte konstigt att det är tillåtet med bicycletas i fotboll, när det inte är tillåtet med andra sorters höga sparkar?

Tänkvärt om bloggande

På Bloggportalen läste jag en tänkvärd artikel av Hanna Flodr, som ligger bakom bloggen mammamu (länk nedan). Bloggande kan vara väldigt kul, men det gäller att passa sig så att det inte blir för mycket av det goda. Härligt, härligt, men farligt farligt, som den gamle gode Björn Skifs skulle ha uttryckt det. Här är Hannas artikel:

Jag började blogga den 25 juni. Den 13 september orkade jag inte mer. Under denna korta period gick bloggen från att vara min bästa vän till min fiende. Eller rättare sagt, jag gjorde bloggen till min fiende.
I början var allt rosenrött och skimrande. Ett helt nytt sätt att uttrycka sig på. Befriande. Jag skrev för att det var roligt, för att jag tyckte att jag hade saker att berätta. Jag hade precis inlett min sommarpraktik och var mitt ute på den engelska landsbygden bland kor och bönder, något som för en inbiten stadstjej presenterade den ena komiska poängen efter den andra.
Så jag skrev. Och skrev. Oftast i flera timmar varje kväll. Jag hade skoj. Efter ett tag började kommentarerna droppa in. Alla var de positiva. Om hur bra jag skrev. Om hur rolig jag var. Jag blev jätteglad. Kände att "hey, titta - jag duger visst!". Det var en euforisk känsla, nästan som den där man får när man inser att den man är förälskad i känner likadant. Balsam för egot.
Sakta men säkert började bloggen dock leva sitt egna liv. Avsaknaden av anonymitet förhindrade mig att lämna ut åsikter om folk i min omgivning och gjorde mig även tveksam att gå in på djupet om min ångest och mina begär. Fegt? Javisst! Men samtidigt en undermedveten överlevnadsstrategi ­ någon skulle ju kunna använda mina ord emot mig.
Från att ha varit ett forum där jag kunde skriva om allt blev bloggen med andra ord mer och mer ett med sina begränsningar. "Hmm, det där kan jag inte berätta. För mycket Kafka. Och det där är lite väl personligt. Och inte det där heller, det har jag redan skrivit om".
Så det blev sådär lite småmysigt, lite lätt underhållande och inte särskilt provocerande. Fridfullt puttrade det på. Kommentarerna fortsatte rulla in och genom att vara det enda sättet jag kunde övervaka min popularitet på (då jag var för oteknisk för att installera en statcounter) så lät jag dem snart omedvetet styra texternas innehåll: humor = stor respons; ångest = liten respons. Nu hade inte bara vant mig vid uppmärksamheten, jag hade även blivit beroende av den, börjat kräva den. "Se mig, läs mig, älska mig!" Mina förväntningar på mig själv växte och gränsen mellan mig och bloggen suddades ut: i egenskap av skribent var jag ju bara lika bra som mitt senaste alster, mitt senaste inlägg. Men i takt med tiden blev superlativen färre och färre. Plötsligt satt vi där i tv-soffan, jag och läsarna. Tysta. I uttvättade myskläder. Den oskyldigt sprudlande nyförälskelsen hade försvunnit och ersatts med vardagens obekräftelse. Nervöst sneglade jag på alla andras bloggar; alla verkade de så mycket bättre, så mycket roligare, djupare, meningsfullare. Nog måste väl mina läsare ha märkt det också?
Dagarna blev kortare. Min praktik slutade och jag var inte längre omgiven av en outsinlig källa av komik. Med höstens intåg kom även mörkret. Jag ville så gärna, så gärna skriva om mörkret. Men någonting hindrade mig. Jag vågade inte. Jag vågade inte blotta strupen med risk för att kanske bara få en axelryckning till svar. Jag vågade inte visa de mindre smickrande sidorna av mig själv av rädsla för att inte duga. Jag var ju rolig. Eller?
Bekräftelsen hade blivit till en drog; jag skrev inte längre för mitt nöjes skull utan för att kompensera för min osäkerhet. Plötsligt styrde bloggen MIG. Det enda sättet att få tillbaka kontrollen var att sluta blogga. Valet av själva tidpunkten var spontant; jag gick in i väggen på måndagen. Hårt. Och jag slutade skriva på tisdagen. Det kändes underligt befriande.
Det har nu gått en månad sen jag bloggade senast. Jag känner mig fortfarande fri, även om det ibland känns lite vemodigt, som om jag har förlorat en kär vän. Av och till får jag suget att skriva, men jag vet att tiden inte är mogen ännu. Inte förrän jag gör det av rätt anledning. Inte förrän JAG styr bloggen. Inte förrän jag vågar lita på mitt eget omdöme.
För genom att vara beroende av vad andra tyckte så stack jag kniven i mig själv.


Hanna Flodr, frilansjournalist och blivande veterinär. Sedan en tid tillbaka så har hon bestämt sig för att det är hon som bestämmer på mammamu.

Den nya ödmjuka Zlatan?

Den nya ödmjuka Zlatan? Nja, jag är inte så säker på att detta snack om att "det viktiga är att laget vinner" är ett utslag av ödmjukhet. Troligen mer ett sätt att skydda sig själv. Hade han gjort fler mål denna säsong hade han säkert sagt nånting i stil med "fotboll går ju ut på att göra mål".