torsdag, februari 12, 2009

Närkontakt med islam

Häromdagen hade jag en ovanligt lång rast vid en bussterminal. En kollega kommer förbi min buss och vi börjar prata med varandra. Efter ett tag frågar han om jag har gott om tid kvar, varpå jag svarar jakande. Han plockar snabbt fram en liten, hopvikt bönematta ur jackan och släpper ut den med en snabb rörelse, ungefär som om han trollade fram någonting. Vi hade aldrig pratat religion tidigare, men jag blev inte förvånad över att han var muslim. Jag blir för övrigt inte förvånad över nästan någonting längre på jobbet. Det finns så många olika människor, både bland kollegorna och passagerarna. För någon månad sedan var det till exempel en kollega som på fullt allvar hävdade att han var bokstavstroende kristen. Och en annan kollega, som ändå verkar genomtrevlig, visade sig nyligen vara aktiv kristdemokrat.

Kollegan med bönemattan frågar artigt om han kan komma in i min buss och be, det tar bara ett par minuter, säger han. Javisst, inga problem. Vid barnvagnsutrymmet lägger han ut sin matta på golvet, tar av sig skorna och tar sig an den syssla som han utför fem gånger om dagen. Jag sitter kvar vid förarplatsen i tystnad och låter honom vara i fred.

Det var mitt första nära möte med en muslimsk bön. Kändes lite besynnerligt men mest hedrande. Han kände sig så bekväm med mig att en bön i min buss kändes okej för honom.

Men det är en mysko religion, det måste jag säga (och andra religioner är för den delen inte mycket mindre mysko). Vi pratade lite efter hans bön. Min muslimske vän tror på fullaste allvar att jag kommer att hamna i helvetet om jag inte konverterar till islam innan jag dör, trots att han uttalat tycker att jag är en schysst snubbe.

Själv är jag agnostiker, alltå varken troende eller ateist. Jag tror inte på någon gud eller något högre väsen eller ett liv efter detta, men kan eller vill inte heller utesluta detta. Det finns enligt min mening inget bevis för varken det ena eller det andra.

Men OM det finns en domedag eller något liknande, då tror jag att det viktigaste är att man varit en någorlunda god människa, och att det är okej att ha syndat lite - varit lite mänsklig helt enkelt. Jag tror definitivt inte att "flest böner vinner" eller liknande.

7 kommentarer:

smultronpaj sa...

Jag tror som du, att ha varit en någorlunda hygglig människa är det som räknas i slutändan. What comes around... liksom

Pumita sa...

Numera finns det väl bönerum (eller vad man ska kalla det) på en del arbetsplatser men det är säkert inte så lätt att vara busschaffis och muslim. Fast jag har för mig att de kan be sittande i nödfall, kvinnorna iaf.

Jag tror inte på Gud men är inte heller ateist, alltså agnostiker som du, men ibland önskar jag nästan att jag gjorde det. Visst vore det skönt att "lämna sitt liv i Guds händer" och slippa ta ansvar för sina egna handlingar. Fast när jag tänker lite längre så är det en falsk trygghet. Nehep, religion är inget för mig. Att göra gott och att göra det bästa möjliga av sitt liv för sig själv och andra. Det räcker.

Cliff Hanger sa...

Smultronpaj - Ja, jag tror att de flesta i Sverige tror som oss. Men globalt sett är vi nog i minoritet.

Pumita - Nej, det är inte alltid så lätt att få tid över till att be. Men det tog inte lång tid för honom, bara några få minuter.

Jag skulle också tycka att det var jätteskönt att ha en tro att luta sig mot. En kollega som just klarat av sin cancer sa nyligen att han kände mycket trygghet i sin tro under sjukdomens förlopp. Men man kan ju inte tvinga sig själv att tro för det.

londongirl sa...

Vad fint ändå att ha kände att han kunde be just där...i din buss. :-)

Jah Hollis sa...

Ja, det vore ju härligt om vi efter allt detta slit i detta livet kom till en plats där allt är frid och fröjd och vi kan leva i sus och dus utan några vedermödor. Fast det är ju lite synd om dom som hamnar i helvetet då.
Men jag vågar inte chansa, jag tror det är bäst att försöka leva hyggligt under detta enda liv jag är säker på att jag har. Och jag ska till och med våga vara lite blasfemisk och be er kolla detta:
http://www.youtube.com/watch?v=MeSSwKffj9o

Och kanske ägna detta en stunds eftertanke:
http://www.religion.nu/

Cliff Hanger sa...

Londongirl - Ja, det kändes som sagt hedrande. :-)

Jah Hollis - Förutom att det eventuellt kan fungera som någon slags försäkring för ett gott liv efter detta (även om jag är skeptisk angående det), tror jag också att man mår bäst även i detta liv om man agerar hyggligt och buss-igt.

Anonym sa...

"Att slippa ta ansvar för sina egna handlingar" är inte vad islam handlar om. Tvärtom så har man mängder av ansvar, mot Allah först o främst, sedan mot sina föräldrar, sin familj, sina grannar o s v. Listan kan göras lång.