Häromdagen hade jag en ovanligt lång rast vid en bussterminal. En kollega kommer förbi min buss och vi börjar prata med varandra. Efter ett tag frågar han om jag har gott om tid kvar, varpå jag svarar jakande. Han plockar snabbt fram en liten, hopvikt bönematta ur jackan och släpper ut den med en snabb rörelse, ungefär som om han trollade fram någonting. Vi hade aldrig pratat religion tidigare, men jag blev inte förvånad över att han var muslim. Jag blir för övrigt inte förvånad över nästan någonting längre på jobbet. Det finns så många olika människor, både bland kollegorna och passagerarna. För någon månad sedan var det till exempel en kollega som på fullt allvar hävdade att han var bokstavstroende kristen. Och en annan kollega, som ändå verkar genomtrevlig, visade sig nyligen vara aktiv kristdemokrat.
Kollegan med bönemattan frågar artigt om han kan komma in i min buss och be, det tar bara ett par minuter, säger han. Javisst, inga problem. Vid barnvagnsutrymmet lägger han ut sin matta på golvet, tar av sig skorna och tar sig an den syssla som han utför fem gånger om dagen. Jag sitter kvar vid förarplatsen i tystnad och låter honom vara i fred.
Det var mitt första nära möte med en muslimsk bön. Kändes lite besynnerligt men mest hedrande. Han kände sig så bekväm med mig att en bön i min buss kändes okej för honom.
Men det är en mysko religion, det måste jag säga (och andra religioner är för den delen inte mycket mindre mysko). Vi pratade lite efter hans bön. Min muslimske vän tror på fullaste allvar att jag kommer att hamna i helvetet om jag inte konverterar till islam innan jag dör, trots att han uttalat tycker att jag är en schysst snubbe.
Själv är jag agnostiker, alltå varken troende eller ateist. Jag tror inte på någon gud eller något högre väsen eller ett liv efter detta, men kan eller vill inte heller utesluta detta. Det finns enligt min mening inget bevis för varken det ena eller det andra.
Men OM det finns en domedag eller något liknande, då tror jag att det viktigaste är att man varit en någorlunda god människa, och att det är okej att ha syndat lite - varit lite mänsklig helt enkelt. Jag tror definitivt inte att "flest böner vinner" eller liknande.