lördag, juni 13, 2009

Min klassresa: Från trappuppgången till första klass på bara några timmar

Idag har jag både sovit i en trappuppgång och rest i första klass. Låter som två extrema ytterligheter, eller hur?

För några timmar sedan kom jag hem från Uppsala, där jag hälsat på en kompis och varit ute på krogen med honom (som den gräsänkling jag är denna helg). Framåt småtimmarna råkade vi dock skiljas åt och jag ramlade så småningom mot min mycket trötte (han hade bara sovit en timme natten innan) väns kvarter. Efter att vi skiljts åt hade vi på telefon kommit överens om att jag skulle ringa honom när jag kom, så att han kunde gå ner och öppna porten. Men när jag kommer fram svarar inte polaren i någon av sina telefoner. Jag suckar tungt och ser en tung natt som uteliggare framför mig. Strax får jag dock syn på några unga vuxna som kommer gående mot bostadsområdet. Jag berättar min historia och en av dem har möjligheten och vänligheten att släppa in mig i porten, eftersom han bor i samma hus. Väl uppe vid polarens dörr börjar jag förstås tokringa som en besatt på dörren. Jag oroar mig en smula för att störa grannarna, så mycket ringer jag på dörren och så högt hörs det. Men han sover sjukt tungt. Så, vad annat göra än att lägga tillrätta jackan som kudde, breda ut sig på golvet och invänta John Blund? Alkoholen i blodet hjälpte förstås till och jag somnade snabbt. Men det är nog det hårdaste underlaget som jag sovit på.

På morgonen mådde jag inte direkt som en prins och kom att tänka på en annan trettiplussares dom : "Rami har passerat 30-sträcket och då slutar kroppen att utvecklas, den degenererar och vi håller på att dö. Det är taskig fakta men så är det." I morse kunde jag verkligen skriva under på denna fakta. Det kändes både här och där som att kroppen höll på att dö.

Nåja, Bajen tyckte i alla fall att en "döende" man var värd att lägga ner 12 miljoner på. Det är en liten tröst för oss andra över trettio. Bajen har i och för sig aldrig gjort sig känt för sitt goda ekonomiska handlag.... men det finns ju andra exempel på vitala trettiplussare som kan fungera som förebilder.

Förstaklassresan då? Ja, det är inte så komplicerat. När jag bokade på SJ:s hemsida visade det sig att förstaklassbiljetten kostade lika mycket som andraklassbiljetten, och då var det ju inte något svårt val. På hemvägen kom det dock inte någon konduktör och ville se min biljett. Kändes lite förargligt faktiskt. Ungefär som när jag just hade fyllt 20 och skulle premiärhandla på Systembolaget, men inte behövde visa legitimation.

Från trappuppgången till första klass på bara några timmar alltså. Som SFNB så passande kommenterade det: "Det var en snabb klassresa."

4 kommentarer:

Alla smutsiga detaljer sa...

Eftersom jag sover lätt som en fjäder och vaknar vid minsta pip är jag otroligt imponerad av att din kompis inte vaknade - det kan inte vara helt normalt :-)

Cliff Hanger sa...

Det är mycekt imponerande...eller nåt.

Jag har faktiskt gjort mig skyldig till en liknande grej när jag låg och sov på dagen och frugan och dottern ville komma in och de inte hade någon nyckel...

londongirl sa...

Herre gud HUR hårt kan man sova??? Och nu menar jag kompisen alltså....inte hur hårt du hade det när du sov.

Men förargligt att ingen kollade din biljett på tåget....alltså kan man lika gärna sitta vart man vill då....nästan.

Cliff Hanger sa...

Tydligen galet hårt. Trodde att jag ringde på dörren tillräckligt för att väcka en död. Men icke.

Du får spela biljettroulett nästa gång kanske!