Farväl

Det här kommer säkert plötsligt och oväntat, men faktum är att detta inlägg, ja just detta inlägg, blir mitt sista inlägg...









































....på ett tag (vilken drama queen jag är). Anledningen är att internet-leveransen till vår lägenhet kommer att strypas fr.o.m. någon gång under måndagen. Vi ska ju snart flytta till vår nyinköpta bostadsrätt, och eftersom det tar Bredbandsbolaget 1 - 5 veckor att flytta vår internetleverans har vi (sambon) bestämt att det blir bra tajming att bryta i morgon. Fast vänta lite här, backa bandet! 1 - 5 veckor alltså! För att flytta internetleveransen från en adress till en annan, i samma kommun! Jag har inte forskat i saken, det ska erkännas. Men är det inte väldigt märkligt hur lång tid det ska ta att få detta jobb gjort? Och så diffust angett sedan. Det slår till och med de diffusa tider som hantverkare brukar meddela ("jag dyker förbi någon gång mellan 9 och 15"). För denna "tjänst" tar Bredbandsbolaget 495 kronor. En sak är i alla fall säker: Det blir ingen dricks (detta hade de knappast räknat med, men ändå)!

Får se om jag överlever Internet-torkan. Blir nöden allt för svår får jag väl våldgästa ett bibliotek, förgripa mig på någon kompis dator eller bryta mig in någonstans. Annars finns det ju, huvaligen, en del nyttosysslor som behöver göras. Att packa är till exempel, förvånande nog, något som behöver göras.

Du är vad du äter, del 3

Du är vad du äter, del 1.

Du är vad du äter, del 2.

Att jävlas med porsurfare

Det är lika kul varje gång jag ser att någon kåt stackare hamnat på min blogg efter den här sökningen.

Jag kanske, bara för att jävlas, ska lägga till någon extremt avtändande bild till inlägget som orsakar träffen i deras sökning.

Briljant förödmjukande vinkling

Av en händelse smurfade jag in på restaurangen / nattklubben/ "fjolljollen" / "klamydiakanoten" Patricias hemsida.

Där kan man läsa bl.a. följande:

Tag chansen och briljera med dina rodeo färdigheter (särskrivning, min anm.) eller se dina vänner bli totalt förödmjukade och avkastade på mattan!

Egentligen kunde det lika gärna ha stått så här i stället:

Tag chansen att bli totalt förödmjukad och avkastad på mattan eller se dina vänner briljera med sina rodeofärdigheter!

I drömmarnas värld

Senaste natten:

Sambon väcker mig lite lätt och säger: - Du snarkar.
Jag (i dimman, har idag inget minne av att jag haft den här konversationen):
- Det gör inget.
Sambon: - Men då kan jag inte sova.
Jag: - Det är okej.

***********************************

Uppdaterat: Sambon sade visst inte "Jo, det stör mig". Det hon sade var "Men då kan jag inte sova". Andemeningen blir densamma, men rätt ska vara rätt.

Oprofessionell bussförare

Det rapporteras om en bussförare som höll på och antecknade under färd, samtidigt som han flera gånger svajade över mittlinjen. Föraren har efter denna vansinnesfärd åtalats för vårdslöshet i trafik.

Sådant beteende gör mig verkligen upprörd! Det är oerhört amatörmässigt, oprofessionellt och en skam för kåren! Jag hoppas att vederbörande skäms ordentligt och får ett hårt straff. Att framföra sitt fordon genom att vingla fram på vägen anstår inte en proffsig förare!

Nej, en riktig bussförare, en bussförare som gör skäl för sin titel, klarar förstås att föra anteckningar, skicka sms, svepa en läsk eller jonglera med dvärgar samtidigt som han eller hon kör bussen med lika stadig rattföring no matter what.

Julklapp i förtid

Detta inlägg är en bearbetning av ett av de där utkasten som blivit liggande och blivit lite inaktuella. Men strunt samma.

Jag fick några julklappar i förtid inför den senaste julen. Den första av dem var ett air hockey-spel! Alltså ett sådant spel som jag trånat efter i några månader och bloggat om. Sambon knorrade en del, men jag slog toffeln i bordet och lyckades efter hårda förhandlingar erövra några kvadratmeters lekyta!

Två veckor före jul bestämde jag mig för att jag skulle köpa denna julklapp till mig själv. Jag var så målmedveten att jag till och med trotsade mina principer* och tog mig till det blåa rövarnästet på andra sidan Lidingöbron för att komma över denna klapp. Tvåbarnsmamman som jag köpte det begagnade spelet av kunde inte hålla sig av nyfikenhet utan var till sist tvungen att fråga hur många barnen var och hur gamla de var (som skulle få hockey-spelet). Jag svarade med seriös min: "Ett...det är 29" och kvinnan såg ut som ett stort frågetecken innan jag lade till "...det är jag", varpå vi båda skrattade till. Hon tyckte ju att jag såg lite för ung ut för att ha ett så gammalt "barn". På min fråga varför hon sålde spelet sade hon att prestigen mellan hennes söner gjorde att spelet skapade mer bråk än glädje. "Ja, det är bättre att vi vuxna sysslar med sånt här", svarade jag.

Air hockey-spelet är kul! Bland annat roade jag och några kompisar oss med det på nyårsafton, vilket syns på denna actionbild:



"Julklapp i förtid 2" och "Julklapp i förtid 3" följer. Håll er uppdaterade för uppföljningen på dessa cliffhangers...

*OBS! Ironi.

Gott nytt hår!

De senaste nätterna har det varit fullmåne för hela slanten (vem betalade?). Som den varulv man är har det förstås växt ut ohemula mängder hår på kroppen under dessa nätter. För att undvika social utstötning eller ännu värre saker måste detta förstås bekämpas. Ett led i denna kamp var mitt frisörbesök häromdagen. Resultatet kan skådas här nedanför. Ambitiös rackare, den där frisören. Nackhåren putsades noggrannt och han var nästan på väg ner mot ryggen, trodde jag ett tag. Nog för att det finns lite att ta av där, men det sparar jag till sambon. Det är ju hennes fetisch att pyssla med det. När jag kom hem sade sambon att jag såg ut som en marinkårssoldat i håret. Jag har ännu inte kommit på om det är bra eller dåligt. Men det känns skönt att ha kort hår. Skönt också att det tar ungefär tre sekunder på morgonen att fixa håret. Nu återstår bara att hitta en diskret tandläkare som kan fila ner hörntänderna också.

FÖRE:



EFTER:

Den stora enkäten om bloggande

Den enkät som nu cirkulerar i bloggvärlden, och som sammanställts av författaren och blogg-mogulen Sigge Eklund, har nu även bollats över hit från Pash.

ENKÄT OM BLOGGVÄRLDEN 2006 - 24 frågor och svar

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan 27:e november 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag hade inte kollat in bloggosfären så mycket innan jag själv satte igång. Kom in i bloggosfären via Hockeyfrossa, en fantastiskt rolig sida om hockeyfrillor. Hockeyfrossas skapare, Mikebike, länkade sedan till en blogg som han startat. Liksom Hockeyfrossa gillade jag även denna sida skarpt. Överhuvudtaget var det intressant att hitta intressant läsning av det mer vardagliga, personliga slaget på nätet. Bloggfrossa väckte också mitt intresse för att själv blogga om vardagliga saker.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Bloggfrossa. Se fråga 2.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Blandade känslor. Tycker att jag blandade högt och lågt. En del bra iakttagelser, en del skamlös reklam och en del vilda blandningar av ämnen i samma inlägg. Rutinen har gjort att jag nu mer vet vad jag vill och vad jag inte vill blogga om, och hur jag vill göra det. Men något som gäller både då och nu är att jag har olika ambitionsnivå och grad av seriositet på de separata inläggen. Det är det som är själva grejen, att denna blogg kan bestå av allt möjligt - högt och lågt, allvar och skämt.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

Det är ett 40-tal som jag tittar in på åtminstone en gång varje 2-eller 3-veckorsperiod. Av dem är det kanske runt 15 stycken som jag besöker minst en gång i veckan. Sedan snedsurfar man sig ju in slumpmässigt på några andra också utöver dessa.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Nästan alla är dagboksbloggar eller andra sorters personliga bloggar (min blogg skulle jag t.ex. vilja kalla för en personlig blogg, men inte dagboksblogg). De främsta undantagen är bajenbloggarna Grönvita sidan upp, Hammarbyhöjden och Bajen Panikbloggeri1.

7. Nämn bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Svårt. Jag ser likheter med mig hos de flesta, nej faktiskt alla, som ligger bakom de bloggar som jag läser (om detta sedan stämmer är en annan sak). Att gilla en blogg tror jag handlar om att kunna identifiera sig med någons tankar. Sedan kan personen bakom bloggen leva ett helt annat sorts liv än en själv och ha andra erfarenheter, intressen etc. Men för den sakens skull behöver inte bloggaren bakom dessa attribut i grunden vara olik en själv. Det finns dock, åtminstone ytligt sett, en hel del olikheter mellan mig och t.ex. Londongirl, Couch-kitten, Virvla och Shadow.

8. Nämn bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Ungefär lika svårt det. Det finns ingen som jag tycker är väldigt lik mig. Men det finns kanske, jämfört med andra bloggare jag följer, relativt många likheter mellan mig och t.ex. Pash, Kristian Lagerfeldt, El Pedro och Andreas.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Jodå, det är idel uppskattning från den lilla skaran som jag kallar "mina närmaste". Vissa av dem slarvar dock med läsandet, har jag märkt. En sak som jag inte riktigt förstår är annars kompisar som inte alls är intresserade av att läsa min blogg. Detta är inte ett utslag av självgodhet. Jag förstår bara inte hur man inte kan vara intresserad av en blogg som tillhör en kompis, oavsett hur bra eller dålig den är. Jag skulle vara jätteintresserad att läsa om någon kompis började blogga. Men så är jag väldigt nyfiken av mig också.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Vet inte säkert, men jag har inte hört något annat. Jag har svårt att tro att någon skulle tycka att jag inte är mig själv i min blogg.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jo, jag vet ungefär hur mycket jag vill avslöja om mig själv. Men visst har jag funderat på att vara mindre hemlig.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Jag bloggar inte om sånt som känns för privat, t.ex. bråk inom familjen, sexlivet, personlig information som adresser och dylikt. Det känns helt enkelt för privat. Om jag skriver om andra i min närhet kollar jag också med dem om det känns okej att jag bloggar om dem, i de fall där det känns nödvändigt. Hade inte familj och vänner följt bloggen hade jag skrivit mer utlämnande, förutsatt att jag även då haft en anonym identitet på bloggen.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

En stor anledning till att blogga är att få bekräftelse. Om ingen skulle läsa eller kommentera på länge skulle nog min blogg sakta tyna bort. Men bloggandet handlar inte bara om bekräftelse. För mig handlar det även om att skapa, fantisera, dokumentera och skriva - för dess egen skull, inte bara som medel för att få bekräftelse.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Det beror ju på hur personlig bloggen är. Och hur ärlig och heltäckande den är. Vissa skriver väldigt självutlämnande. Andra väljer mest ut positiva eller fördelaktiga saker om sig själva. Andra skriver mest om ett eller flera ämnen snarare än om sig själva. Men i vissa fall tror jag att man kan lära känna en bloggare genom hans eller hennes blogg, även om det mer är än ämnesblogg än en dagboksblogg. Om man är ärlig och personlig i de åsikter och intressen som man torgför kan personligheten lysa igenom mellan raderna.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Jag har träffat Pash en kort stund, och jag kan bara säga det samma: Trevlig blogg och trevlig bloggare. Jag har även träffat Andreas, Emma och Mikael, och nog var de som jag hade väntat mig, även om foton kan ljuga lite grann. Bra personer allihop. Men jag trodde att Andreas skulle vara en lite bättre badmintonmotståndare, he he...

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Jag ser inga större faror. Men precis som med alla kommunikationsmedel kan man komma i kontakt med personer som kan skada en. Att göra någonting för mycket är heller aldrig bra, om man gör det på bekostnad av annat som man borde göra i stället.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Nej, inte vad jag kan komma på. Jag har så snälla läsare. Konstruktiv kritik tar jag heller inte illa vid mig av. Sedan kan man förstås bli irriterad på någon som man tycker har galna åsikter, men det är en annan sak.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, jag skrev i en kommentar på en blogg att en annan, känd stor-bloggare var ful (rent utseendemässigt). Jag trodde aldrig att denna person skulle läsa detta. Det visade sig att han ändå gjorde det och blev sårad. Då fick jag skämmas och be om ursäkt. Annars är det inte mycket jag kan komma på att jag ångrar. Man får mera tid att tänka efter när man bloggar, jämfört med att t.ex. prata.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Att jag ibland känner mig stressad att skriva saker. Inte så mycket för att folk inte överlever utan mina inlägg som för att jag själv vill ha en levande, uppdaterad blogg med inlägg som publiceras innan de blir allt för inaktuella.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Jo, det tror jag. Jag tror att jag alltid kommer att ha ett behov av att skriva, dokumentera och att få respons på detta. Formen förändras nog inte så mycket, men innehållet kan förändras mycket, beroende på vad som händer i mitt liv.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Här får jag lov att citera Pash: "Till viss del så är det nog lite klubben för inbördes beundran, men samtidigt så ser jag hur fler och fler bloggare tar steget över till att bli författare och skribenter i andra forum. Det utvecklas en ny skrivande generation."

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Att jag som bussförare håller igång skrivandet känns värdefullt. Det är inte ofta jag orkar skriva en riktigt ambitiös text, men även kortare snuttar känns bra att publicera. Skriftspråket är på många sätt ett annat sorts språk än talspråket och det känns bra att hålla i gång det lite grann. Om andra tycker att det jag skriver är roligt, tänkvärt eller på annat sätt intressant är det förstås extra roligt. Som jag tidigare nämnnt är även den dokumentära aspekten intressant.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Jag har till viss del lärt känna en massa människor. Jsg har informerats, underhållits, inspirerats och engagerats.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten

Couch-kitten, Nyaga, Sir Realistic, El Pedro, Sug-Stefan.

Årets Lassi

2007 års "Årets Lassi" för mig kan redan några timmar in på det nya året utses. För det är ingen tvekan om att Lassi på Kefalonia i Grekland, som Mr Hanger och den oäkta fru Hanger ska åka till om alldeles för många månader i år, kommer att förtjäna denna utmärkelse. En positiv sak med att det dröjer innan vi får åka dit är annars att det är bra att ha något att se fram emot.

Ni som vill läsa om Dagens Lassie klickar här. I så fall kan ni också klicka er vidare till en massa andra lassie-historier med väldigt varierande grader av sensationsvärde.

















Fotnot: Fan vad svårt det ska vara (i alla fall för en amatör som jag) att placera bilder och texter där man vill ha dem utan att det blir så brett att spalten med länkar och arkiv med mera försvinner ner på sidan. Detta får nog duga, orkar inte kämpa mer.

Orm vs kanin

Enligt den kinesiska astrologin är jag född i ormens år och sambon i kaninens år. Men förutom den astrologiska kopplingen har vi nog inga liknelser med dessa djur. Och detta är tur för sambon med tanke på hur dessa djur förhåller sig till varandra i naturen.

OBS! Känsliga tittare varnas för videoklippet nedan!

Världens farligaste vägar

Liksom för alla andra gäller det för en bussförare att se positivt på tillvaron. Jag jobbar i alla fall inte på någon av världens farligaste vägar.

Kundvagn

Jag tänkte dela med mig av en dröm som jag hade i natt. Eller i alla fall ett fragment av en dröm.

Jag drömde att jag skulle köra en busslinje som jag i drömmen hade kört dagen innan och även två dagar innan. Både de tidigare gångerna hade jag haft en fullt normal ledvagnsbuss (eller "dragspelsbuss" som de ibland kallas) på denna körning. Men denna gång stod det till min förvåning en kundvagn och väntade på mig vid hållplatsen i bussterminalen. Ja, just en sådan kundvagn som syns på bilden här uppe till vänster. Det kändes förstås väldigt konstigt. Jag minns att jag i drömmen tänkte att detta skulle bli knepigt. Några passagerare skulle jag förstås kunna köra i kundvagnen, men några skulle bli tvungna att gå bredvid, och linjen var ju flera kilometer lång.

Visserligen kallas passagerarna ibland för kunder, och bussarna kallas ofta för vagnar. Därför skulle man kunna kalla våra bussar för kundvagnar. Men att verkligen använda sig av the original kundvagn kändes bisarrt, även i dessa neddragningstider och även om det bara var i en dröm.

En medmänsklig insats på julafton

Idag var jag och sambon med om en sak som vi kommer att komma ihåg länge. Mätta på julmat och julgodis och, i sambons fall, abstinent på frisk luft, gick vi ut på en kvällspromenad. Plötsligt fick vi syn på en människa som låg livlös bredvid gångvägen. Personen låg i en konstig ställning och bredvid låg en trasig kasse med några julklappar. SOS-reflexen vaknade till liv och massor av tankar om vad som kunde ha orsakat detta, vad man skulle göra och hur illa däran personen var poppade upp i huvudena på oss båda. Första kontaktförsöken fick ingen respons, men efter någon halvminut öppnade kvinnan långsamt ögonen, vilket naturligtvis var en stor lättnad.

Det visade sig att det var en kvinna runt 50. Hon var ganska fint klädd men såg sliten ut i ansiktet och mascaran hade runnit. På jackan hade hon ett rosa band. Hon var kraftigt alkoholpåverkad men talbar. Men mest av allt var hon bedrövad. Hon berättade att hon var bröstcancerpatient sedan 2002, men det var inte det som var problemet, sade hon. Det som hade gjort henne så ledsen var att hennes dotter och andra familjemedlemmar som hon hade träffat idag hade gjort henne så besviken. Hon ville inte gå in i detalj på vad de hade gjort henne, men det var tydligt att hon var väldigt ledsen. Det var också tydligt att hon behövde hjälp med att ta sig ifrån denna mörka, kalla och lite skumma plats nära riksvägen och järnvägsspåret. Hon ville inte vara till besvär, men efter att vi stått på oss gick hon med på att bli följd hem av oss.

Vi hjälpte henne upp på benen och följde henne hem. Hon var rätt vinglig och det var tur att vi var två stycken som kunde stötta upp henne. Flera gånger bad hon om ursäkt, men vi intygade henne om att hon inte var till besvär. Det var inte bara något vi sade, utan det kändes faktiskt bra för oss att göra en medmänsklig insats. Detta är ju också en speciell dag. Å ena sidan kan jag tycka att vi gjorde något självklart, något som alla instinktivt borde ha gjort i samma stund. Men verkligheten är ju tyvärr inte sådan. Alla hade inte gjort som vi. Vissa hade bara gått förbi (det hade någon kanske redan gjort). Någon annan hade kanske stulit från henne. Jo, lite stolta kan vi nog känna oss ändå. Det känns som att vi gjorde det vi kunde. Hon hade garanterat haft svårt att ta sig hem utan oss och hon hade aldrig kommit upp för trapporna till sin lägenhet utan oss. Hon kunde knappt stå upp för egen maskin. Det känns också som att vi pratade bra med henne. Stöttande utan att "klappa på huvudet". Vi visade också medkänsla, men försökte även peppa henne så gott det gick. Hon frågade oss flera gånger "var kom ni ifrån?" och det var tydligt att det inte var vår geografiska lokalisering som hon syftade på (även om det var det svaret som vi gav).

Alkoholen förstärkte förstås hennes känslor, men hon var väldigt tacksam och tyckte att vi var "underbara", samtidigt som hon bad om ursäkt och skämdes över sig själv. Vi fick båda flera kramar. För några år sedan hade man kanske tyckt att en sådan här kvinna hade varit jobbig och pinsam, man kanske till och med hade känt ett visst förakt. Men så kände vi faktiskt inte nu. Vi människor är ju bräckligare än man ibland, när man har det som tryggast och skönast, kan tro. Men bröstcancer, alkohol, släktingar som sviker och den laddning som julen för med sig i form av dess förväntningar och idealbilder kan få vilken människa som helst att falla igenom.

Hoppas att det går bra för henne med sjukdomen och släktingarna trots allt.

Stånd med negerkyssar

I mitt lokala centrum försiggår för närvarande, som brukligt vid denna tid på året, en livlig julkommers. Det mest politiskt inkorrekta inslaget i denna handel torde vara att det säljs "negerkyssar" i ett stånd. Undrar vad Centrum mot rasism skulle göra om de såg detta. Jag menar, hur allvarligt är det egentligen att kalla en glass för Nogger jämfört med detta? Nej, negerkyssarna får ju nästan Kokoskonen att blekna (hur det nu skulle vara möjligt) på området politiskt opassande produkter.