Idag var jag och sambon med om en sak som vi kommer att komma ihåg länge. Mätta på julmat och julgodis och, i sambons fall, abstinent på frisk luft, gick vi ut på en kvällspromenad. Plötsligt fick vi syn på en människa som låg livlös bredvid gångvägen. Personen låg i en konstig ställning och bredvid låg en trasig kasse med några julklappar. SOS-reflexen vaknade till liv och massor av tankar om vad som kunde ha orsakat detta, vad man skulle göra och hur illa däran personen var poppade upp i huvudena på oss båda. Första kontaktförsöken fick ingen respons, men efter någon halvminut öppnade kvinnan långsamt ögonen, vilket naturligtvis var en stor lättnad.
Det visade sig att det var en kvinna runt 50. Hon var ganska fint klädd men såg sliten ut i ansiktet och mascaran hade runnit. På jackan hade hon ett rosa band. Hon var kraftigt alkoholpåverkad men talbar. Men mest av allt var hon bedrövad. Hon berättade att hon var bröstcancerpatient sedan 2002, men det var inte det som var problemet, sade hon. Det som hade gjort henne så ledsen var att hennes dotter och andra familjemedlemmar som hon hade träffat idag hade gjort henne så besviken. Hon ville inte gå in i detalj på vad de hade gjort henne, men det var tydligt att hon var väldigt ledsen. Det var också tydligt att hon behövde hjälp med att ta sig ifrån denna mörka, kalla och lite skumma plats nära riksvägen och järnvägsspåret. Hon ville inte vara till besvär, men efter att vi stått på oss gick hon med på att bli följd hem av oss.
Vi hjälpte henne upp på benen och följde henne hem. Hon var rätt vinglig och det var tur att vi var två stycken som kunde stötta upp henne. Flera gånger bad hon om ursäkt, men vi intygade henne om att hon inte var till besvär. Det var inte bara något vi sade, utan det kändes faktiskt bra för oss att göra en medmänsklig insats. Detta är ju också en speciell dag. Å ena sidan kan jag tycka att vi gjorde något självklart, något som alla instinktivt borde ha gjort i samma stund. Men verkligheten är ju tyvärr inte sådan. Alla hade inte gjort som vi. Vissa hade bara gått förbi (det hade någon kanske redan gjort). Någon annan hade kanske stulit från henne. Jo, lite stolta kan vi nog känna oss ändå. Det känns som att vi gjorde det vi kunde. Hon hade garanterat haft svårt att ta sig hem utan oss och hon hade aldrig kommit upp för trapporna till sin lägenhet utan oss. Hon kunde knappt stå upp för egen maskin. Det känns också som att vi pratade bra med henne. Stöttande utan att "klappa på huvudet". Vi visade också medkänsla, men försökte även peppa henne så gott det gick. Hon frågade oss flera gånger "var kom ni ifrån?" och det var tydligt att det inte var vår geografiska lokalisering som hon syftade på (även om det var det svaret som vi gav).
Alkoholen förstärkte förstås hennes känslor, men hon var väldigt tacksam och tyckte att vi var "underbara", samtidigt som hon bad om ursäkt och skämdes över sig själv. Vi fick båda flera kramar. För några år sedan hade man kanske tyckt att en sådan här kvinna hade varit jobbig och pinsam, man kanske till och med hade känt ett visst förakt. Men så kände vi faktiskt inte nu. Vi människor är ju bräckligare än man ibland, när man har det som tryggast och skönast, kan tro. Men bröstcancer, alkohol, släktingar som sviker och den laddning som julen för med sig i form av dess förväntningar och idealbilder kan få vilken människa som helst att falla igenom.
Hoppas att det går bra för henne med sjukdomen och släktingarna trots allt.
