I senaste numret av Sportmagasinet lägger krönikören Erik Niva fram en teori om att
"i stort sett alla idrottsintresserade går igenom sin mest aktiva inlärningsfas någon gång mellan 10 och 20 års ålder" och han fortsätter:
"Det är därför som jag själv kan rabbla i stort sett alla aktörer på isen i hockeyns finalserie mellan Malmö och Modo 1994 (...) men helt ärligt inte ens kan komma på vilka lag som möttes i våras."Jag tror att det ligger mycket i det Niva skriver. Och jag kommer att tänka på hur det såg ut för mitt kära Hammarby mellan jag var 10 och 20 år, d v s mellan 1987 - 1997 (jag började gå på de flesta hemmamatcherna när jag var runt 12 år). Jag låter en historisk
återblick på Hammarbys hemsida summera denna tid:
"I slutet av 80-talet misslyckades Hammarby med att bygga vidare på de framgångsrika åren. Klubben drogs med dålig ekonomi, nyckelspelare försvann och 1988 åkte Hammarby ur Allsvenskan. Det innebar en ny period av hissåkande mellan divisionerna, trots att Bajen tog sig tillbaka till högsta serien redan 1989 efter en spektakulär seger över Karlstad med 6-0. 1997 fyllde Hammarby hundra år och fotbollssektionen firade jubileet genom att avancera till Allsvenskan".Jag tror att detta har präglat mig som supporter. Supporterskapet har emellanåt varit tufft och ofta en källa till lidande, eftersom man hela tiden hade en känsla av att Hammarby borde vara en klubb för landets högsta serie. Men det har också varit många lyckliga stunder. I näst högsta divisionen fick man ju ändå uppleva mestadels segrar, även om förluster mot Spårvägen, Ope och Hertzöga också inkasserades. Dessutom kändes det som att vinna SM-guld när Bajen då och då tog steget upp i Allsvenskan. Man kan verkligen inte säga att det varit tråkigt eller odramatiskt på något sätt (och där i ligger en stor del av tjusningen med supporterskapet).
Att ha upplevt säsongerna 1987 - 1997 mellan 10 - 20 års ålder tror jag har gett mig perspektiv på årets dåliga säsong. Man kunde garva mer åt skiten förr och Monty Pythons
"Always look on the bright side of life" hördes ofta i motgång.
Visst är jag också missnöjd med årets säsong, men jag tror att jag inte är riktigt lika krävande som de ungdomar som haft sin "mest aktiva inlärningsfas" under de goda åren från 1998 - 2008. Och det är mest bland dessa glin man hittar frustrerade bengalbrännare, ölmuggskastare och en och annan som vill storma planen när Hammarby spelar dåligt och råkar ut för domare som vill visa att de "pallar trycket" på Söderstadion. Det finns säkert andra anledningar (internationella intryck, testosteronstinn ungdomlighet etc) förutom de sportsliga kraven och ilska mot domarna som ligger bakom dessa aggressiva uttryck, men jag tror att det man upplevt som supporter mellan 10 och 20 års ålder är en icke oväsentlig beståndsdel där i.
