Var går gränsen för när man
"har varit" i en stad eller en ort - eller rentav ett land? För mig räknas inte att t ex bara tanka där. Jag skulle vilja påstå att definitionen för när man verkligen
varit i en ort, en stad eller ett land måste vara en aning godtyckligt och bero på hur stor staden eller orten är (vid närmare eftertanke skulle en tankning kunna gälla för en riktigt liten ort, låt säga en håla på upp till 100 invånare). Jag brukar t ex inte räkna in Norge bland de länder som jag har varit i, eftersom vi bara åkte över gränsen en halvtimme eller liknande när jag var liten. Jag kommer ihåg att jag fick en Fanta i Norge och jag har för mig att orten hette Meråker, men det är också allt jag kan säga om min norgevístelse.
Däremot vill jag numera räkna in Ljungskile bland orter som jag har varit i, fastän jag bara har promenerat en halvtimme genom dess villakvarter och beskådat Hammarby-Ljungskile på Pizzeria Bellamares storbildsduk.
Matchen ja, den är ett kapitel för sig. Bara att sitta mitt i fiendeland och beskåda kampen i mitt fotbollstempel på avstånd var nervslitande i sig, om än något åt det kittlande, exotiska hållet. Innan avspark kände jag mig som något av en hemlig agent i den goda fotbollens tjänst, även om jag visste att mina sympatier och därmed min identitet snart skulle röjas i takt med händelseutvecklingen i matchen.
På drinklistan fanns lokala specialiteter som "Red Bull med votka" och "Alkohl läsk", men de lustigaste inslagen fanns i pizzamenyn:

Det fanns också en E6-pizza (så pittoreskt...) och minst två pizzor uppkallade efter hålans fotbollsmördarlag. Självklart ratade jag dessa alternativ. Det blev en "Taco Mexicana" i stället. Sambon valde en "Pizza Stupido", varpå det lustiga inträffade att servitrisen kom in med fel pizza och ordet "Stupido" därefter växlades mellan sambon och servitrisen på ett sätt som en italienare lätt hade kunnat tolka som en mycket aggressiv dispyt...
Tillbaka till själva matchen. Vad annat kan man säga än att det är typiskt Hammarby att dominera en match med ett sjuttioprocentigt bollinnehav och ha 19 avslut och ändå inte vinna? Till och med den mest fanatiske ljungskile-supportern på pizzerian sa till sina kamrater: "Inte är det rättvist" när Ljungskile ledde med 2-1.
Jag hade noterat att det var fyra övertidsminuter och i den 93:e minuten, när Bajen fortfarande låg under med 2-1 fick jag nog. Jag ville inte vara med om förnedringen att sitta alldeles deppig, tyst och genomskådad bland Fienden (jag unnar Ljungskile all lycka i alla matcher utom mot Bajen, men just då var de Fienden med stort F) medan ortsborna runt omkring mig vrålade av lycka. Med en minut kvar av matchen, medan sambon var på toa och bytte blöja på dottern, tog jag alltså våra två väskor och smög ut. Några sekunder senare hördes ett avgrundsvrål: "FAAAAN!", skrek den mest fanatiske, som nervöst stod ute och rökte och tittade in på storbildsduken genom fönstret. Själv stod jag på andra sidan gatan. Hammarby hade kvitterat med matchens sista spark. Ett litet leende uppenbarade sig i min ena mungipa. Men nöjd var jag inte. Inte med en poäng mot Ljungskile.