27 000 barn dör varje dag av orsaker som är relaterade till fattigdom. Samtidigt lever nästan en miljard människor i överflöd. Även under lågkonjunktur har de råd att spendera pengar på en häpnadsväckande mängd prylar och lyxartiklar. Om du inte tror att du slösar pengar på lyxkonsumtion, fråga dig själv: ”När köpte jag senast något att dricka, trots att vatten är gratis?”.
Om alla som har råd att bidra till att minska den extrema fattigdomen gav en liten del av sina inkomster skulle problemen kunna lösas.
Vi blir överösta med nyheter om den ekonomiska krisen. Människor förlorar sina jobb och sina inkomster. Många känner sig fattiga. Men har du fortfarande råd med mat? Har du rent vatten i kranen? Har dina barn en skola att gå till? Finns det sjukhus dit du kan ta dina barn om de blir sjuka? Om du svarar ja på en eller flera av dessa frågor, lever du bättre än den femtedel av jordens befolkning, 1.4 miljarder, som Världsbanken klassar som extremt fattiga.
Om du såg ett barn som höll på att drunkna i en grund damm och det enda som krävdes för att rädda det var att du vadade fram och drog upp barnet, skulle du då göra det? När jag ställer den frågan till mina elever*, svarar de alla ja – det skulle de. Men tänk om dina dyra skor blir förstörda av vattnet? Det spelar ingen roll, insisterar de då. Ett par skor är väl ingenting i jämförelse med ett barns liv.
Enligt UNICEF dör cirka 27 000 barn varje dag av fattigdomsrelaterade orsaker som egentligen kan förhindras. Samtidigt lever nästan en miljard människor i överflöd. Även under lågkonjunktur har de råd att spendera pengar på en häpnadsväckande mängd prylar och lyxartiklar. Om du inte tror att du slösar pengar på lyxkonsumtion, fråga dig själv: När köpte jag senast något att dricka, trots att vatten är gratis? Det kanske var så sent som i dag. Det innebär i så fall att du lägger pengar på lyxartiklar när de i stället skulle kunna rädda barn som dör av undernäring och sjukdomar. Det du betalade för den där drycken var förmodligen mer än vad deras familjer måste klara sig på under en hel dag. Jag* skrev ”Det liv du kan rädda” för att försöka förändra detta. Om alla som har råd att bidra till att minska den extrema fattigdomen gav en liten del av sina inkomster till effektiva organisationer som bekämpar fattigdom, skulle problemen kunna lösas.
Men det finns psykologiska faktorer som försvårar givandet. Ny forskning på givandets psykologiska betingelser visar till exempel:
Vi är mycket mer benägna att hjälpa en individ som vi kan identifiera, än en hel grupp med okända människor.
Ansvarsspridningen gör att vi blir mindre benägna att ge, särskilt om vi ser att andra inte ger.
Om vi konfronteras med fler människor i nöd än vi har möjlighet att hjälpa, fokuserar vi oftast på de människor vi inte kan hjälpa snarare än på dem vi kan hjälpa och konstaterar därför att det är meningslöst att försöka.
Pengar är det ofta självklara sättet att hjälpa människor i andra länder som lever i extrem fattigdom, men ett ekonomiskt tänkande fjärmar oss från andra människor.
Ett annat tillförlitligt forskningsrön är dock att vi blir mer benägna att ge om vi vet att andra gör detsamma. Därför måste vi bli mer öppna med vårt givande. Jag* har i det syftet skapat webbsidan
Det liv du kan rädda där man kan ge ett löfte att donera enligt den norm som jag* satt upp. Det är min* förhoppning att detta ska bli ett sätt för människor som bidrar till fattigdomsbekämpande organisationer att stödja varandra. Varje donation stärker förebilden, och om gruppen blir tillräckligt stor kan den inspirera dem som inte redan bidrar att gå med.
* Skrivet av
Peter Singer, 62 år, Melbourne, Australien. Professor i etik vid Princeton University.
.jpg)
